Idag återsåg jag Nisse för första gången på en månad. Och det var första gången på två månader som vi spelade in Pappapodden tillsammans i studio.
Det var den klassiska terminsstartskänslan. Längtan och nervositet. Och en massa frågor. Har han vuxit ett huvud sedan senast? Har han gjort sig en massa nya erfarenheter och lärt sig nya svåra ord? Är han jättebrun? Tycker han fortfarande om mig eller har han hittat nya coolare vänner på Gotland?
Återseendet var nästan för nervöst. Vi hanterade det genom att nicka avmätt till varandra och hälsa lite småsurt. Men sedan förenades vi in en kram. Allting löstes upp i den där kramen. Axlar sjönk ner, kanter rundades och knutar löstes upp. Återföreningens glädje. Lättanden över att vi inte hade förlorat varandra.
Sedan spelade vi in ett poddavsnitt som handlade om gränssättning, snuskvisor och om hur jag nyss gjorde bort mig väldigt mycket på en scen. Det kan man höra på måndag.
Senaste kommentarer