Livet har verkligen trätt in i ett nytt skede.
Jullovet brukade vara något av det jobbigaste som fanns. Jag kämpade som ett djur för att komma ut ur lägenheten med barnen. Klädbråken stod som spön i backen. Barn skrek. Jag svettades och försökte febrilt att hitta ett komplett par vantar. Sedan gick solen ner och jag gav upp. Vi blev kvar hemma. Och på instagram satt varenda människa på en renfäll i ståtlig fjällmiljö med lycksaliga skidåkande barn i bakgrunden. Eller ibland lyckades vi komma ut. Barnen bröt ihop tämligen omgående för att de tyckte att det var så kallt och ville att jag skulle bära hem dem igen.
Det var fantastiskt att återinträda i vardagen efter jullovet. Jag ville praktiskt taget hångla upp förskolepersonalen, så glad var jag över att få lämna bort mina barn efter tre veckors obruten samvaro.
Nu har allting förändrats. Det är en ren fröjd att vara ledig med barnen. Alltså självklart är det fortfarande bråk och tandagnisslan, men vi kan samarbeta på ett helt annat sätt nu. Vi kommer ut. Vi spelar spel. Vi hittar på äventyr. Jag ville aldrig att lovet ska ta slut.
Därför var det lite av en sorgens dag igår när barnen skulle till förskola och skola och jag skulle jobba. För att förlänga jullovskänslan åkte vi skridskor omedelbart efter hämtning. Jag förberett soppa och tetermos, så att vi skulle kunna stanna länge. Lifehack! Att återgå till vardagen ska vara en schlager.
Skönt att höra att det kan vända! Efter 2,5 vecka hemma med vår 2,5 åring har jag känt som du beskrev därom början. En ensa långdragen smärtsam ledighet med sjukdom, mörker, bråk och instängt. Glädjen var lika stor för oss alla när han fick återgå till förskolan och sina kompisar ?