Jag var på Fjärilshuset med Ruth. Vid hajavdelningen fanns en lektunnel för barn att krypa i. Bakom Ruth i kön stod en liten pojke som tvekade på om han skulle våga sig in. Då sa hans mamma:
”Men tjejen vågar ju, då vågar väl du också.”
Det här är ett fenomen som jag har stött på med oroväckande jämna mellanrum under mina snart sju år som förälder till flickor.
Föräldrar till pojkar som tycker att deras avkomma borde vara åtminstone så orädd, stark och fysiskt framåt som en jämnårig flicka. Om en flicka kan gunga jättehögt så borde pojken våga gunga minst lika högt.
Föräldrar till pojkar blir ofta nervösa om deras pojkar inte vågar göra saker som flickor klarar. Inte för att de är dåliga människor som avsiktligt värnar en medeltida mansroll och odlar misogyni. Utan för att vi alla är en del av ett samhälle som förväntar sig att pojkar ska vara mer våghalsiga och starka än flickor. Och för att vi alla vill att våra barn ska hanka sig fram så väl som möjligt i det samhället.
Den här ryggmärgsreflexen avslöjar någonting lika sorgligt som sunkigt. Flickor ses som lite sämre än pojkar och pojkarna får lära sig att nedvärdera flickor samtidigt som de uppmuntras att leva upp till den traditionella pojkrollen – både av killkompisar och föräldrar.
Pojkrollen som är så oerhört trång. Pojkar gläntar diskret på dörren till buren och omgivningen stänger den. Vi borde applådera försiktighet. Det finns liksom ingen större brist på pojkar och män som tar risker, kör fort, och klättrar högt.
Vi måste skapa utrymme för pojkar som är rädda för saker, inte gillar att gunga jättehögt, älskar att lägga pärlplattor, är bästis med en tjej eller tycker att Frost är världens bästa film. Vi måste visa pojkarna att det finns tusen sätt att vara pojke på. Och vi måste omedelbart sluta med nedvärderingen av flickor.
Vi pratade en del om det här fenomenet i senaste avsnittet av Pappapodden. HÄR KAN MAN LYSSNA!
Word!
Min version av samma fenomen!
What’s in it for you?
Talar ytan om vem vi är? Ja, kanske till viss del men inte allt. Men kanske en ännu viktigare fråga:
Måste könet definiera vem jag är, hur jag är, vad jag kan?
Jag har skrivit det innan men jag kommer skriva det igen och igen.
Det är torsdag och vi är redo för träning. Precis innan passet säger en förälder till sitt barn
-titta där är det ju en flicka som också ska vara med och träna. Då kan ju du också testa.
Det blir tyst. De bruna chokladprickarna till ögon plirar. Jag vet inte om vår Minst är mest frågsam över könet han definierats till eller de egenskaper som tillskrivits tack vare antaget kön. Minst är van. Men nu blir det bestämt, det vackra håret ska klippas av.
Detta är ingen pekpinne. Jag har stor förståelse varför föräldern sa det som sas. De flesta föräldrar hamnar i att peppa och pusha sin barn och att använda olika argument som lockar är den mest naturliga sak i världen.
Men tänk om förälderns kunde sagt
-vad heter du?
Eller
-mitt barn skulle gärna vilja testa sporten skulle du vilja visa eller berätta lite om den?
Eller
-vi är nyfikna på
träningen men är lite osäkra på om det är för tufft hur tycker du det är?
Inte tillskriva Minst ett kön som sedan per definition innebär att träningen utförs på ett visst sätt.
Om sanningen ska fram är
Minst den tävlingsinriktade som inte tvekar att möta ens den som är nästan dubbelt så stor medan Liten är den försiktige, förstående, gillar mindre barn och som är den som barnet kanske skulle få bäst träningsupplevelse med.
Och tjejer/kvinnor utövar inte sport lika. De är alla personligheter precis som killarna/männen. Förhastade antagande befäster den stereotypa normen men ger inte en mer sann bild för det.
Det är så små saker.
De små orden.
Ett annat lika enkelt sätt men som betyder så mycket. Inte bara för ett barn utanför oss alla. Barnen kan ge ofta ge svar på tal men vi vuxna bär det ofta med oss. Låter det påverka oss negativt i livet.
Vi vet inte vad som finns där inne eller bakom. Men vi kan så lätt ta reda på det.
När jag köpte pralinerna läste jag på skyltarna och sen frågade jag expediten. Det handlade om en enkel pralin, men vi människor förtjänar och behöver så mycket mer. Vi vill alla få det utrymmet. Få vara dem vi är.
Jag är också osäker ofta. Att fråga fel. Uttrycka mig fel men om man vågar uttrycka det och vara ödmjuk istället för självklar så händer något. Speciellt om den som svarar känner och förstår omtanken och intresset bakom.
På tisdag ryker håret. Minst kommer vara Minst men mamma- (och det medmänskliga) hjärtat blöder lite för saxen klipper inte bara hår utan till en vilja att få vara den Minst vill vara och uppfattas vara.
Vi kan bara fråga. Och inte anta. Vi kan bara våga att inte alls veta och ge oss den lilla extra tid vi behöver för att ta reda på
det vi undrar eller knyta relationer vi söker istället för att gå på invanda normen.
Jag har en son som är mycket försiktig av sig och vi tycker självfallet helt det är helt okej att vara precis så! Men ibland könner vi att vi vill pusha honom lite då vi tror att han går miste om saker han skulle tycka vara roligt. Att då säga ”se flickan/pojken gjorde det, då kan du oxå” innebär inte någon värdering i kön utan som många andra hör påpekat endast en uppmaning att se det andra barnet.
Manne, tack för din bloggpost! Känner igen det här tänket från 80- och 90-talet när jag var barn. Sablar vilken dum idé föräldern lurade i sin pojke, att han är bättre än flickor. Kan orsaka så mycket skada när pojken blir några år äldre!
Jag skulle nog ha kunnat sagt en sån sak fast i något annat sammanhang, jag brukar inte jämföra vem som vågar och inte vågar, alla barn är ju olika. Men i annat sammanhang har jag säkert gjort det men inte med tanke av betoning på tjejen. Mer menat som barnet bredvid dig men då jag inte vet barnets namn så skulle jag nog kunna säga ”tjejen bredvid dig”, vore det en tjej, eller ”killen bredvid dig”, i det fall det vore en kille. Aldrig tänkt på att det kan tolkas på det sättet så jag ska faktiskt tänka mig för. Även om jag vet hur jag menar så är det superviktigt att barnen inte tar det på fel sätt!
Så sant! med två pojkar och en flicka så upplever jag att alla väntar sig att de ska prestera. De ska kunna sparka fotboll och göra armhävningar. När de visar upp sina färdigheter får de massor av beröm och uppskattade råd och tips, men när lillasyster gör armhävningar skrattar folk och tycker att det är komiskt, lite grand med inställningen ” varför gör du sån’t?. Väldigt snabbt lär hon sig: att hjula ger beröm – armhävningar skrattas ut.
Wow – vilket enormt intresse för denna fråga. Min erfarenhet av att vara förälder i parker och på ställen där det är många barn med föräldrar är att det finns många sanningar om vad som är bra & normalt. Jag pushar min son att klättra farligt och utmana sig själv att trilla och hoppa klokt så att han inte skadar sig. Ser tyvärr många överbeskyddande föräldrar som inte ens, speciellt fina små flickor i klänning och gå-bort skor, att få klättra på stegen upp till ruschkanan. Gå ner, sluta, farligt, aj-aj tycker jag är ett större problem än att försöka acceptera den försiktiga och lite rädda personen. Och alla tyckare som anser att jag är en livsfarlig förälder för mitt klättertokiga och orädda barn. Bra med diskussion om detta och färre färdiga svar. Vi är och ska vara olika!
Det är viktigt att komma ihåg att pojkar o flickor biologiskt är olika. Oavsett vad Vi föräldrar skrev senast om barn o lek. Melissa Hines forskning om testosteron tex är superintressant! Hur påverkar testosteron lek, hur pojkar visar känslor, könsidentitet mm… lästips; https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2951011/
Du missade visst poängen i detta inlägg.
Idén är väl att man ska lära barn att känna sig själva och finna en styrka inom sig oavsett kön.
Att säga ”det är okej, vissa barn är mer nyfikna och utforskande än andra, alla måste inte vara extroverta” är ett helt korrekt sätt att visa ”jag som förälder ser dig (mitt barn) för vad du är, helt fri från pressen av min förväntan, gör din egen uppfattning och värdering av situationen”
Det är här barnet växer och lär sig använda frontalloben lite extra. Vi som vuxna är här för att skydda från direkta faror och hot, sätta exempel för hur man kan göra, och uppmuntra utveckling.
Ha i åtanke att det här inte är några laboratoorie-odlade ”mini-me’s” eller hjärntvättade lego-soldater. Det är framtidens människor som vi har möjligheten att dana till det bättre.
Ta en titt på världen, vi har ju inte direkt lyckats ta vara på den. Barnen är vårt hopp.
Jag har ett barn som måste pushas och då hjälper det att säga se att den tjejen eller se att den killen vågar och menar därmed att mitt barn ska se och lära av någon annan. Det är ju inte för att nedvärdera barnet som vågade utan att mitt barn kan se att det var ok och gick bra när det andra barnet provade. Man säger ju inte: -kolla! till och med den där fegisen vågade, då måste du också våga. Tror inte alls mamman du nämner nedvärderade flickan utan såg bara ett barn i samma ålder som vågade och menade att det var ju ingen fara att prova tunneln för det fanns fler barn som hade provat. Barn måste utmanas och uppmanas lite för att våga testa nya saker. En del barn gör det såklart av bara farten men långt ifrån alla.
Det är en sak att säga ”se den där flickan eller pojken” jämfört med ”flickan vågar varför vågar inte du som är pojke?!” Det är nog också hela kontentan i texten
Du har så rätt. Om vi kunde se varandra som människor, personer, utan könsetikett vore mycket vunnet. Känner igen mig i den försiktige pojken.
Så underbart uttryckt, och har samma åsikt. Älskar när min son visar känslor och vågar uttrycka sina rädslor. Huvudsaken barnen hörs och ses, oavsett det är flickor eller pojkar, och känna de är ok även om de inte följer ”normen”. De har fantastiska talanger och gåvor de utvecklar, bara de känner sig trygga i att få vara sig själva, är min upplevelse.
Kanske var det så enkelt att om barnet före den tvekande pojken varit en annan pojke så hade mamman sagt ”men pojken vågar ju”
Min tanke också! Flickan = barnet så att säga!
Du tycker inte att du har överreagerat en aning? Det kan mycket väl ha varit så att pojkens mamma inte menade på det sättet! Alla kanske inte väger varje ord på guldvåg innan de öppnar munnen? Mamman till pojken hade lika gärna kunnat säga ”men om den pojken vågar…” Varför automatiskt anta att hennes avsikt var avsedd att förminska flickor på något sätt? Det kan ju vara så enkelt som att nu råkade det vara en flicka före i kön? Kanske hade mamman sagt på precis samma sätt om det hade varit en pojke istället!? Allt går ju att övertolka om man verkligen vill… Jag håller absolut inte med om att detta ”fenomen” förekommer hos var och varannan! Ej heller känner jag igen din beskrivning av att ”Föräldrar till pojkar som tycker att deras avkomma borde vara åtminstone så orädd, stark och fysiskt framåt som en jämnårig flicka”, eller att ”Föräldrar till pojkar blir ofta nervösa om deras pojkar inte vågar göra saker som flickor klarar.” Är det din egen slutsats baserad på människor i din omgivning eller är det baserat på random föräldrar som du har stött på i lekparker, lekland e.t.c? Jag är själv mamma till två pojkar och påståendena ovan känns väldigt främmande för mig! Mina söner är i första hand individer, och de får leka, klä sig och prova på det de själva vill. Något intresse av att de ska leva upp till en ”traditionell pojkroll” är fullständigt ovidkommande! Först och främst är de individer, och om de vill klä sig i rosa eller leka med dockor istället för tjuv och polis, so be it! Flickor är på inga sätt sämre än pojkar, och av vilken anledning skulle föräldrar vilja signalera/antyda detta till sina söner!? Att få det att låta som om det vore något allmänt vedertaget, som människor i allmänhet, och föräldrar till pojkar i synnerhet ägnar sig åt, känns väldigt främmande! Som mamma till pojkar ser jag inga problem om de föredrar att rida istället för att spela fotboll, eller om de hellre håller sig på marken istället för att klättra i träd. De ska få vara precis som de är, och om det inte överensstämmer med andras förväntningar på hur pojkar ”ska” vara, synd!
Överanalysering much??
Hear hear! Vilken urbota och enkel beskrivning av ett problem som så många inte ens ser. Ibland måste jag bita mig i tummen för att inte vråla andra vuxna i ansiktet. Det är nämligen väldig kontraproduktivt att vråla folk i nyllet. Bättre att skriva en klok text!
Äsch. Autokorrigering på ”urbra” blev nåt helt annat ?
Delvis intressant men väldigt överanalyserat.
Det handlar ju inte i huvudsak om att det var en flicka före – det kunde ju lika gärna varit en pojke. Det var ju bara ett sätt att indikera att ett annat barn vågade som ett förtydligande att det inte är farligt att gå in i tunneln.
Inte ska man väl applådera att ett barn är överdrivet försiktigt så det inte vågar gå in i en tunnel, som är garanterat ofarlig i en trygg miljö med föräldrar i närheten, vare sig det handlar om pojkar eller flickor.
Tanken är väl rätt, men situationen är ju anpassad för att funka i problematiken som skribenten vill belysa.
Jodå Nils, det är i huvudsak PRECIS det det handlar om, föräldern sa faktiskt ” men tjejen vågar ju”, hen sa inte; men barnet före vågar ju!
Låt barn vara barn oavsett kön. Låt dom få tillgång till alla sina känslor och låt oss lära dom att vara respektfulla individer. Det gör man genom att själv respektera andra.
så bra formulerat! är mamma till två söner och håller verkligen med om detta problematiska beteende. heja!
Kan det vara så att du missar motivet med just den kommentaren? Pratade du med föräldern vars agerande du nu hånar inför dina läsare? Jag kommer i alla fall att uppmuntra mina framtida barn till att prova på saker och bemöta rädsla på ett hälsosamt sätt. Att uppmuntra till feghet ligger inte i min agenda. Det är ok att vara försiktig, men jag känner mig tvungen i min roll som förälder att påpeka hur ofarligt det är och vilken fantastisk erfarenhet de går miste om. Sen kan man alltid prova igen vid senare tillfälle, men min poäng är att det är infantilt att gnälla om man inte engagerar sig för att se hela bilden. Det är lätt att bli sur gör småsaker idag, men försök att förstå hur alla inte tänker exakt likadant och att de flesta faktiskt menar väl.
Jag håller med om ovanstående, men det behöver inte nödvändigtvis vara så som du tolkade det. Om det hade stått en kille framför som vågade då hade mamman kanske sagt, titta den där killen vågade då törs du också.Man kan alltså tolka det som att mamman vill påtala att om andra ( pojke eller flicka) vågar så vågar nog du också.
På pricken! Tack för viktig text! Har själv två pysselkillar som aldrig velat spela fotboll, klättra högt eller springa fort, utan hellre läst, pusslat, byggt lego etc. De har dessutom vägrat fjärilshuset pga flygande, oberäkneliga insekter. Och det är ok. Det måste få vara ok! Oavsett könstillhörighet! Tack igen!
När min son var runt 6-7 år förklarade han att han ”inte ville spela hockey för han ville inte bli slagen i ansiktet”. Det tyckte vi var
logiskt och sunt tankt, vem vill aka pa stryk frivilligt? Han har aldrig spelat hockey trots att många av hans bästa kompisar spelar.
Min dotter ska börja plugga en en 3-årig utbildning i genusvetenskap och hon har fått massor av frågor vad det ska vara bra för; i denna text står några av svaren. Trots att vi kommit en bit i jämställdhetstänket så finns det så otroligt mycket mer att göra och det behövs utbildning, kunskapspridning och debatt samt ännu fler liknande artiklar som denna!
Rebecka
Du borde råda henne att plugga något vettigt istället för att slänga bort 3 år på något som inte leder till jobb.
Det där var väl ändå lite tramsigt av dig Olof? Många gånger kan humaniorastudier leda till arbeten som man inte visste fanns. Jag pluggade språkvetenskap. Dagen efter magisterexamen fick jag jobb på en firma som arbetar med flera av Sveriges största företag (plus en del internationella jättar). Det jobbet (har ingen lust att röja mig) trodde varken jag eller nån annan existerade. Alla vi på kontoret är lingvister och humanioramänniskor.
Så döm inte på förhand.
Håller med om det generella (en trång mansroll) – men i den beskrivna situationen KAN föräldern aha menat ”Men hen vågar ju, prova!” fast det kom fel ut. Dvs – du vet inte(?) om föräldern menade ett nedsättande av tjejen eller om det var bara ett substantiv.
Kan ju stämma som du beskriver i just denna situationen. Men som han också skriver i sin text så är det något han stött på oroväckande ofta. Det är samma i mitt fall, allt för ofta blir jag sårad av föräldrars kommentarer. Vill inte tänka på hur mycket mina döttrar fångar upp från dem. För att nämna ett exempel: En god vän och mor till två söner talar om för sin gnälliga yngsta att: – sluta gnälla som en tjej.
Tror vi behöver tänka till extra vilka signaler vi sänder ut till våra söner och döttrar genom våra uppfostrande uttalanden och välmenande kommentarer.
Jag är mamma till en fantastisk fyraåring – som alltid vart blyg och försiktig – och jag upplever att det inte alls anses ok!
Har själv aldrig använt orden men om en tjej vågar – men jag har hört orden men om lillebror vågar slinka ut ur min mun innan jag hunnit stoppa dom!
För självklart är det ok stt vara blyg och försiktig – men som mamma upplever jag att man får jobba väldigt mycket på att låta det vara ok! Och jag tycker inte att det är bara i förhållande till flickor – jag tycker att det är i förhållande till allt, vår son har sedan han började gå blivit översprungen och bort eller nedpruttad av andra barn – i situationer liknande den du beskriver – vi var tex på Skansen förra veckan – där det fanns några radio bilar som han ville prova – att han ville prova själv är stort och han gick själv ut och valde en bil – Alla bilar startar och medans min kille vill köra bil – vill många andra bara krocka – påhejade av sina föräldrar! Även fast min kille kör bort från de andra för att få köra sin bil i fred – kör de efter och kör på…. och så funkar det lite överallt, när han snällt köar till den lille rutschkanan (vågar inga stora) bortputtad och översprungen – inga föräldrar som reagerar eller säger till sina barn att vänta på sin tur – tvärtom hejar en del föräldrar snarare på..
I de situationerna har han ju en mamma eller pappa som kan trösta å förklara – lyssna på och kanske köa med nästa gång..
Vad jag kan känna är värre är förskolan – där 6-7 barn i 4-5 års ålder ska slåss om en pedagogs uppmärksamhet – i en grupp på kanske totalt uppemot 30 barn/4 pedagoger!
Vi ska ha en förskola som är lika för alla – men blyga och försiktiga barn har ingen plats – och som förälder till ett sådant barn upptäcker man gång på gång att man har heller inga rättigheter – medans pedagogerna absolut gör sitt bästa och river sitt hår – men de barn som är mer utåtagerande i en sådan situation tar all uppmärksamhet och plats!
Det önskar jag att någon med en röst ville skriva om!
För det känns inte som att vårt samhälle idag har plats för blyga och försiktiga barn.,
tilläggas bör att det säkerligen finns fantatiska förskolor som kan hantera problemet bättre än vår – men stora grupper och många barn/pedagog kan vara svårt för ett blygt barn!
Jag vill bara säga Tack! till dig för att du faktiskt uppmärksammar problematiken på förskolorna idag.
Jag är förskolechef på ett föräldrakooperativ. Vi har just nu extremt många små barn och extremt många fritidselever. För att tillgodose alla individers olika behov måste man idag offra något. Detta något blir styrdokumenten, alltså kvalitén på utbildningen. För det är faktiskt utbildning som förskolan håller på med, eller ska hålla på med.
Så vad ska vi som pedagoger göra? Följa det som står i våra styrdokument och på så vis sänka säkerheten och kanske riskera att glömma det barn som inte hörs och syns mest?
Eller hålla på säkerheten och se till att alla barn får en så bra dag som vi bara kan ge dem med de resurser som finns och hoppas på att vi någon gång under veckan verkligen kan se att utbildningen fungerar?
Visst det handlar om planering. Men har jag två pedagoger på 16 barn i åldrarna 1-3 och den enna pedagoger får gå iväg för att byta en blöja. Ja då är det bara 1 pedagog kvar på 15 barn. Tänk då att ett barn bestämmer sig för att bita ett annat, vem tar då hand om de 13 som inte tillrättavisas och tröstas?
Jag arbetar som sagt på ett Föräldrakooperativ, där man som förälder är med i föreningen som äger och driver förskolan. Jag är även mina egna barn där. Här har vi en möjlighet som föräldrar att göra saker för att spara pengar som i stället kan gå till mindre barngrupp och tätare personaltäthet.
Men så tänkte inte min styrelse/huvudman. Utan man valde att ta in ett barn till till fritids nu i höst. Fritids som vi redan skulle ha fyra för många barn och inte pengar till att anställa en till pedagog. Det jag vet är att gruppen som kommer upp till fritids från vår förskola har en gruppdynamik som inte alltid är bra. Du måste som pedagog vara på din vakt. Jag vet även att det nya barnet är i behov av stöd och att vi redan har en elev som vi måste ansöka om stöd för pga att eleven är skälvsvådlig. Och sen har vi de andra tio som även de ska bli tillgodosedda så gott det går.
Jag har valt att säga upp mig och flytta mina barn från denna förskola. Vi kommer att göra våran sista dag i september. För jag kan inte stå bakom ett beslut som försämrar arbetsmiljön för båda barn och anställda.
Så en en gång TACK för att du har sett problemet och hoppas att fler föräldrar vaknar och ser hur deras barn faktiskt har det om dagarna. De flesta barn har en arbetsmiljö som inte skulle vara godkänd på en ”riktig” arbetsplats. Som pedagog har du rätt till 30 min rast, där du kan gå en promenad eller något annat som hjälper dig att för en stund varva ner. Men det har inte barnen. Det finns inte plats för dem att gå undan och få vara ifred, titta i en bok i lugn och ro, få en lärare till att läsa eller spela spel med dem. Tid och rum finns inte.
Så vakna föräldrar och fundera över hur ni vill att rea barn ska växa upp!
Och till er som är pedagoger, det är dags att sätta ner foten!
För personalens skull, men framförallt för våra barns skull!!
Jag håller med i sak. Däremot är det nåt jag skulle kunna säga oavsett om det är en kille eller tjej som gungar till mitt barn. Dvs: Titta, killen/tjejen åker gungbräda med sin mamma. Ska inte du också göra det?? För att få min son till att testa på nya roliga saker. Sen om det råkar vara en tjej som vågar åka eller inte är inte relevant då jag hade sagt samma sak om det vore en kille. Så jag tror inte det alltid handlar om att trycka ner tjejer när man uttrycker sig så utan att man vill få sin son/dotter testa på nåt nytt. Personligen så tror jag absolut på att lyssna på vad barnen vill å inte vill göra men ibland när dom är små kan det vara bra att visa att andra barn vågar göra saker. Anbars kanske ens barn missar en massa roligt i livet pga av rädsla och rädslan vill man ju kanske i helker göda sitt barn med:) en liten sidotanke från mig❤ ???
Precis! 🙂
Åh vad jag älskar hur du skriver Manne! Som ung mamma till en son på 1.5 år och efter att ha läst om barns utveckling i 3 år på gymnasiet så kan jag inte annat än att hålla med dig till 110%. Pojkar ska få vara försiktiga och rädda, de ska få bära rosa, älska frost, barbie och alla andra filmer. De ska inte behöva bära enbart ”tuffa hårda” kläder och få höra att de måste våga för att någon annan vågar och vi MÅSTE sluta nedvärdera tjejerna, Barnen ska få lov att vara precis likadana (tolka detta rätt) trots att de har olika kön, det ska inte ha en norm att gå efter eller få höra något nedvärderande bara för att de är födda till ett kön.
Heja dig för att du skriver om det som många ser förbi!