När jag var barn hände det att jag tvingades till närbelägna Långsjön. Värre fanns överhuvudtaget inte. Skridskor som satt för hårt eller för löst. Frostnupna kinder. Trötta ben. Värkande fötter. Och man skulle vara där i evigheters evigheter.
Ändå är det som att jag inte har lär mig någonting av mina barndomstrauman. Idag tog jag nämligen mina barn till exakt samma sjö. De gjorde samma dystra erfarenheter som jag. Plus att de beklagade sig över den buliga stöpisen. De hatade mig intensivt för att jag hade tvingat dem till något så hemskt som skridskoåkning på en sjö, en vacker vinterdag.
Där jag såg sol och skönhet såg de ett glödande inferno.
Efter en halvtimme åkte vi hem. Som jag minns min barndoms Långsjöturer så behövde jag vara där minst tio- tolv timmar, så mina barn har det åtminstone snäppet bättre.
Nu ligger vi och tittar på film och äter popcorn. Ordningen är återställd. Alla är glada igen.
Glödande inferno
Världens sämsta far
Senaste kommentarer