manneforssberg

Manne Forssberg

Barnen är mina bästa vänner men jag är inte deras

Jag läste Madeleine Levys essä i Svenska Dagbladet om att bli socialt avskuren när man får barn. Om hur barnen tar så mycket plats i ens liv att man blir värdelös på att vårda vuxna relationer och plötsligt slungas in i ensamheten.

”Jag kan namn på Ninjagofigurer och har koll på overall-erbjudandena i XXL-bilagan. Jag vet nästan alltid var den prickiga snuttefilten befinner sig. Men jag lyckas inte längre bryta ned filosofiska argument i sina beståndsdelar. Och jag har ingen smart analys av Brexit.” 

Oerhört stark igenkänning. Jag minns hur ensam och socialt bortkommen jag var när barnen var pyttesmå. Jag längtade intensivt ut ur boet, men oftast orkade jag inte med några sociala sammankomster. När jag väl lyckades samla tillräckligt mycket kraft för att beblanda mig med andra vuxna, kunde jag bara prata om sådant som rörde sig i mitt lilla universum.

Hur dyrt och onödigt det är med blöjhinkar när man ju kan använda helt vanliga hundpåsar istället. Farzad Farzanehs insatser som programledare i Barnkanalen. Nyupptäckta lekparker. Mina barns senaste milstolpar. Sömn och sömnlöshet. Jobbiga förskolelämningar. Det nyupptäckta faktumet att det är Tommy Nilsson som sjunger signaturen till Rorri racerbil.

Barnlösa lämnade diskret rummet och folk med äldre barn log medlidsamt.

Nu är inte allt i mitt liv barn längre. Mina barn rymmer egna världar och har fler intressen än att äta, gosa, skrika och sova. Jag gör annat än att mata, gosa, trösta och söva. Jag har tid och kraft att vårda vänskapsrelationer och bry mig om någon utanför min egen lilla familj. Det är numera väldigt lätt att lämna hemmet.

Ändå är jag fortfarande exakt lika usel på vuxna vänskapsrelationer som jag blev till följd av föräldraskapet för drygt åtta år sedan.

Jag har nämligen hittat två nya bästa kompisar. I min egen familj. De heter Iris och Ruth. Vi ses varje dag, pratar om allt, gör vidlyftiga semesterplaner, diskuterar relationsdilemman i bilen, har en högst intern jargong som bara vi förstår, kivas, försonas, spelar spel, läser böcker, pratar om politik, sjunger med i låtar (jag blir dock hyssjad) och äter middagar.

Mina barn är plötsligt mina bästisar. Jag har inget socialt behov som går utöver dem. Problemet är att maktbalansen är så fruktansvärt ojämn.

Om jag och barnen har ett bra snack i bilen på väg till förskola och skola, kan jag vara uppfylld av det halva dagen. Iris och Ruth glömmer det så fort de träffar sina kompisar. Jag är som föräldrar ska vara för sina barn: En högst alldaglig figur. Någon som man inte behöver anstränga sig för. Någon som alltid står kvar.

Barnen är mina bästisar men jag kan aldrig bli deras. Forfarande har vi en fin vänskapsrelation, men tiden är utmätt.

I begynnelsen behövde jag frigöra mig från föräldraskapet. Jag behövde kunna prata om något annat än barnsaker. Jag behövde göra något annat än att bara ta hand om barn. Det gick ganska fort. Då var min frigörelse färdig.

Barnens frigörelse har precis börjat. De har inlett sin resa bort från mig. Mina bästa vänner ska välja andra vänner. De ska gradvis fasa ut mig. Så småningom kommer jag vara en högst perifer figur i deras liv men de kommer fortfarande vara allt i mitt.

Jag tror att jag är på väg mot en större ensamhet än jag någonsin har upplevt tidigare.

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
manneforssberg

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. S

    Oj, så dramatiskt, lät så sorgligt snarare än melankoliskt.
    Visst ingår viss frigörelse i tonåren för många, behöver dock inte va så extrem för många. Ju äldre desto mer förändras relationen från förälder och barn till en vuxen vänskap baserad på minnena som en trygg grund. Jag har själv fått barn och vi umgås med mina föräldrar nästan varje vecka käkar middag, spelar spel, skämtar osv.
    Du är troligtvis Inte påväg mot någon ensamhet överhuvudtaget.

  2. Johanna

    Så otroligt fint skrivet! Och får en som
    Sitter här med sovande 2,5-åring och en liten i magen att se med tillförsikt på den gåva det är att vara förälder, att va så oändligt behövd så man kvävs och samtidigt så älskad så man känner sig knarkat hög av lycka. Att veta att det inte för alltid är bestående gör mig så mkt mer ödmjuk och vågar se med tillförsikt på det som är utmanande med att va förälder. Banne mig livets finaste och klurigaste gåva!

  3. Ida Rönnell

    Jag är 40 och pappa är fortfarande en av de personer som jag helst hänger med 🙂 Allra helst i sällskap av mina egna söner!

  4. JohannaT

    Du satte ord på det jag känt sista halvåret. Flyttat till större så därmed full uppsikt över skolgården och de går själva till skolan och ibland hem själva.
    Men att få varsitt rum innebar att min äldsta, tjej 9år liksom försvann! Och sonen 7,5 år tränar hockey fem pass i veckan.
    Idag var han hemma lite krasslig och han gjorde mig sällskap i tvättstugan och vi spelade innebandy hemma i hallen 🙈 han skrattade så han kissade på sig 🤣
    Men så skönt att få slippa ekorrhjulet som bara snurrar fortare och fortare!
    Tycker bara att det är jul/nyår och midsommar heeela tiden! Läskigt!
    Fast mycket trevligt för då umgås vi alltid med era fina grannar 🙂

  5. Anonym

    Ja så är det och värre blir det.

    Min 16 åring talar till mig på ett sätt jag aldrig skulle kunnat förutse när hon var 10 år och jag var bäst.

    Jag har en på 8, en på 10 och en på 13 oxå.
    16 åringen är lixom inte en del av vardagen på samma sätt längre. Kille, kompisar och fester.

    Det är en sorg men ändå vackert på något sätt.
    Jag älskar henne lite på avstånd då hon inte tillåter det alla gånger. Men när hon är borta hos killen älskar jag henne på avstånd precis lika mycket som den jag läser saga för, den andra jag gör flätor på och dem tredje som jag har massa torra skämt med.

  6. Erica

    Kärlek och tår i ögat på detta inlägg.
    Är mitt uppe i tuffa småbarnsår, de är 3 år och 1 år. Kommer så väl ihåg när jag sakta men säkert började inse att mina föräldrar inte längre var ”facit” på livet att man kunde faktiskt göra på andra sätt, tanken på att jag en dag inte kommer vara och ha ”facit” för mina barn får mig att gråta av både glädje och bultande panik. Ey, livets väg alltså..

  7. Lars Ragnar Forssberg

    Jag, som har fem barn varav du är ett, tror att din slutsats är felaktig. Men formuleringen är vass.

  8. Marianne Melin

    Hej Manne!
    Du anar inte så rätt du har. Mina barn är mitt allt och kommer alltid vara! Jag har med åren blivit en allt mindre del av deras.

    För ganska exakt 4 månader sen blev min lilla tös, 26 år gammal, mamma för första gången och jag blev mormor. Nu hoppas jag på att, inom en relativt snar framtid få bli en viktig del av mitt barnbarns liv.
    Mina barn och mitt barnbarn är verkligen allt men det är en tvåplusenväg. Ibland är man allt för dem, ibland är man inte lika viktig.

  9. Theres

    Men två söner på 8 och 11 år är det mycket stor igenkänning i det du skriver. Det liksom river i bröstet av tanken på att jag snart inte kommer att spela huvudrollen i deras liv. Att det inte räcker med att bara hänga med mamma och pappa längre. Än så länge så har de fortfarande ett stort behov att få umgås med oss föräldrar, tack och lov, och jag älskar att hänga med mina barn. Så kloka (och ibland extremt tålamodsprövande) och härliga individer som ju gör precis det de ska göra. Frigör sig. Men det gör ont. Förbannat ont. Så försvinnande liten del av ens barns liv som man faktiskt får dem till låns på heltid. Blir mer och mer påtagligt för varje år som går. Puh, vad svårt det är!

stats