När vi väntade Iris och var fullkomligt skräckslagna inför förlossningen försökte barnmorskan på MVC trösta oss genom att berätta hur naturligt det är att föda barn. Hon sa att både vargar och valhonor föder barn, att kvinnor har fött i alla tider och att kroppen vet exakt vad den ska göra. Då blev vi ännu mer rädda.
Att lindra förlossningsskräck med naturlighetsargument är ungefär lika rationellt som att dunka huvudet i väggen för att bota huvudvärk. Naturen är nämligen grym. Vargmammor, valhonor och deras avkomma dör eller skadas ofta under förlossningen. Och människor. I Tchad dör en av femton kvinnor under graviditeten och förlossningen. I hela världen drabbas kvinnor av förlossningsskador.
Att Iris och Ruth föddes friska har ingenting med naturlighet eller nedärvd kvinnomagi att göra. De föddes friska för att vi hade tillgång till modern förlossningsvård. Utan den hade jag förmodligen varken haft fru eller barn. Så komplicerade var förlossningarna. Båda slutade med akutsnitt.
Därför blir jag oerhört provocerad av naturlighetsdyrkan. Och att det finns en förlossningarnas hierarki. Finast är att föda utan smärtlindring och återhämta sig snabbt. Epidural och akutsnitt är inte lika fint. Längst ner i hierarkin finns de planerade snitten.
Det är som om vi fortfarande förhåller oss till vad Gud sa när han kastade ut Eva från paradiset: ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn” Länge var det hädelse att använda smärtlindring. 1591 brändes skotskan Eufame Maclayne på bål för att hon hade försökt lindra plågorna genom att äta örter när hon födde sina tvillingar.
Att förlita sig till naturlighet är att acceptera att kvinnor har orimligt ont under förlossningen. Sverige har världens kanske bästa förlossningsvård och bara 0,05 promille av kvinnorna dör under förlossningen. Men nästan varannan kvinna som fött vaginalt får någon form av skada. Många får livslånga men. Och det är inte naturligheten som är räddningen. Räddningen är att förfina vården och att ställa krav.
Om vi hade satt all tilltro till den magiska naturligheten hade kvinnor fortfarande antingen dött under förlossningen eller fött under orimligt smärtsamma former.
Det är inte finare att föda naturligt och man är inte duktigare om man har en komplikationsfri förlossning och återhämtning – bara mer lyckosam. Det finaste som finns i förlossningssammanhang är om barnet kommer ut till så små mänskliga kostnader som möjligt oavsett om det är snitt eller vaginalt, med eller utan smärtlindring.
Första bilden på Iris
Utan modern förlossningsvård hade hon inte funnits
Äntligen, tack! Så underbart att läsa sanningen! Mina akuta och planerade snitt ägde rum redan 1987 och 1988, och utan dessa livräddande ingrepp hade ingen av oss levt idag. Det är mycket tråkigt att se att inställningen till barnafödande inte har blivit mycket bättre på 34 år! Naturens nödlösning, att pressa ut en melon genom ett nyckelhål, och sedan leva med livslånga skador eller helt enkelt avlida för att barnet inte KAN tas ut genom nödhålet, är inget vi måste klamra oss fast vid idag. Vi har fått stora hjärnor för att vi ska kunna tänka ut att det det finns bättre sätt. Naturen tar inget ansvar. Naturen har ingen moral. Den kan lika gärna döda. Att undanhålla kvinnor medicinska framsteg på detta område är inget annat än barbari. Och förbannat hyckleri. Att lida är inte fint. Det är bara dumt. Det behövs en genomgång attitydförändring. Och nej, man glömmer INGENTING.
Tack! Tusen tack för sånt vackert inlägg. Jag ligger i sängen o stor tjuter medans jag tittar på min 4 månaders bebis. I 9 månader pratade jag med min barnmorska om hur rädd jag vsr för att ha samma ”problem” som min mamma, (värkarna ökar men livmodertappen öppnar sig inte, hon höll på att dö med min stora syster) hon mer eller mindre skratta, Kvinnan har fött barn i alla tider, så normalt och gav liknade om hur djuren. Vart akutsnitt och jag har nu i 4 månader gått runt o köankat ner på mig själv. Känt mig sviken av min egna kropp, jag som kvinna borde ju kunna…. listan kan göras lång om hur jag känt men nu ska jag ändra tankesätt. Jag ska vara stolt över mitt snitt!
Du kallar det för grymt när kroppen inte kan naturligt hantera en födsel. Ja det är grymt av naturen att inte ge oss perfekta kroppar i alla avseenden.
Däremot får de flesta av oss en tillräckligt perfekt kropp för att kunna föda naturligt utan hjälp från tredje person med teknik.
Det handlr om att acceptera att de flesta får kroppar som är tillräckliga för att föda naturligt men några får inte en tillräckligt god kropp utan behöver hjälp.
Däremot det du skriver om att ta hjälp av tredje person skulle vara likvärdigt som en utan när du/ni mentalt inte vågar kämpa är fel. Du kan dels inte påstå att utan hjälp skulle barnet dö, din egen statistik talar emot det.
Eller enklare sagt, familjer som kämpar för att få barn, och trots missfall och trots hjälp som ger sorg till slut får barn kämpar på en helt annan nivå än de som får assisterad befruktning eller adoption eller föder med kejsarsnitt.
Min poäng är att det blir löjligt att jämställa dig genom rättfärdigande när du varken förstår eller beaktar andra
Äntligen, tack! Så underbart att läsa sanningen! Mina akuta och planerade snitt ägde rum redan 1987 och 1988, och utan dessa livräddande ingrepp hade ingen av oss levt idag. Det är mycket tråkigt att se att inställningen till barnafödande inte har blivit mycket bättre på 34 år! Naturens nödlösning, att pressa ut en melon genom ett nyckelhål, och sedan leva med livslånga skador eller helt enkelt avlida för att barnet inte KAN tas ut genom nödhålet, är inget vi måste klamra oss fast vid idag. Vi har fått stora hjärnor för att vi ska kunna tänka ut att det det finns bättre sätt. Naturen tar inget ansvar. Naturen har ingen moral. Den kan lika gärna döda. Att undanhålla kvinnor medicinska framsteg på detta område är inget annat än barbari. Och förbannat hyckleri. Att lida är inte fint. Det är bara dumt. Det behövs en genomgång attitydförändring. Och nej, man glömmer INGENTING.
Jag håller med på alla plan. Har själv gjort ett sådant där ”onaturligt snitt” (läs planerat snitt) och har i och med det orsakat mitt barn risker som fetma, diabetes, allergier, simhud mellan tårna, fan vet jag. I mina ögon är hon perfekt och mår hur bra som helst men statistiken säger väl att hon inte alls kommer bli lika klok och välskapt som ett NATURLIGT FÖTT BARN. Dessutom var jag ung också, 22 år. Ung och dum och ego. Fast ungen vägde närmare 5kg, och mitt bäcken är trångt så skulle jag FÖRSÖKT klämma ut ungen för ”alla andra kan”. Kan fortsätta i timmar. Jag är i alla fall super stolt mamma, föderska, snittad kvinna.
Är detta en vedertagen uppfattning alltså? Att det ena är finare än det andra, jag har aldrig varit med om sådant resonemang förutom när jag läser om det i bloggar. Det viktigaste är ju att alla mår bra efteråt och hur det går till är knappast viktigt tycker jag.
Men min egen upplevelse är att jag sedan jag var typ 8 var helt paralyserad inför det faktum att jag en dag kanske skulle föda barn, beskrivs ju som tortyr! Smärtan är outhärdlig! Du går sönder och blöder och skriker och det är inte mänskligt! Så har det låtit för mig. När jag sedan själv födde barn, enligt denna bloggs utsago, högt upp i hierarkin, så är det nästan tabu att prata om sin egna bra förlossning. Då har man haft tur ( ok, vissa snackar crap om att man vart duktig, har hög smärttröskel och sån skit). Men då är det alltså tur och bilden av att en vaginal förlossning utan bedövning bara måste vara ( om man inte har tur) en helt fruktansvärd upplevelse lever kvar. Och skapar förlossningsrädsla, rädsla som vi alla vet är förlossningsförloppets jäkla nemesis.
Hade jag vetat när jag väntat mitt första barn vad jag vet idag, nämligen att en förlossning inte behöver vara helvetet (ja, sjukt jobbigt, men inte ett helvete) så hade jag varit lugnare. Jag var ju helt övertygad om att smärtan var olidlig. Sedan vet jag att alla inte har samma ”tur” och då är det ju skitbra att man kan få den hjälp som man behöver!
Men precis som vissa upplever att vissa ser ner på en för att man tagit smärtlindring eller vad det nu är så finns det också ett tryck att en bra förlossning, det pratar man inte om för det är ju bara att dissa andra som inte haft samma tur.
Jag bryr mig inte om hur andra föder sina barn men när jag berättar om min historia kan jag ibland känna att andra tror att man dissar deras upplevelse. Jag brukar prata med kompisar som väntar barn första gången och de berättar att de hört ena skräckhistorien efter den andra… då brukar jag alltid erbjuda att berätta min historia om de vill höra den.
Min tanke var en naturlig förlossning, men när jag efter 12 timmar med fullt värkarbete inte hade öppnat mig mer än de 4 cm jag var öppen när jag kom in trots grodställningar och allt orkade jag inte mer efter som jag varit vaken 26 timmar och konstaterade att för att jag försköt mitt bäcken i 4e månaden inte kunde slappna av själv. Fick epidural. Sov en timme och öppnade mig 2 cm. Sen 1 cm i timmen ca. Vem vet hur länge jag hade behövt hålla på om jag inte fått smärtlindring?
Jag är just nu gravid för andra gången och drömmer mardrömmar varje natt om min stundande förlossning. Jag har inte några förlossningsskador sedan förra förlossningen men jag vill inte genomgå den smärta och skräck jag kände senast. När jag träffade min barnmorska senast sa hon ”Det finns två sätt att föda barn, vaginalt eller kejsarsnitt. Ingen kan neka dig ett kejsarsnitt.” Bara att höra henne säga det lugnade mig. Att läsa det här gör att jag kan sänka axlarna ytterligare och känna att det är okej. Det är okej med ett planerat snitt. Tack för mig.
Hej Lina!
Jag håller just nu på med ett examensarbete om kvinnor med negativ förlossningsupplevelse som är gravida igen. Studien fokuserar på det stöd man fått av vårdpersonal efter sin negativa upplevelse. Du är just vad studien behöver. Om du är intresserad så maila mig gärna.
Studien är en del av barnmorskeutbildningen på Lunds universitet./
Akinnanosslin@hotmail.com
Så jävla gott att detta kommer från en man. Tack! /Absolut längst ner i hierarkin
Jag kan inte känna igen det du skriver, tråkigt att ni och säkert andra upplevt det så. Jag har aldrig upplevt att någon i min omgivning tycker något är finare än det andra. Jag valde att föda utan bedövning av mina egna skäl precis som att mina vänner valde sin sorters bedövning av sina skäl, ingen har vi tyckt vi är bättre än den andra. Jag har heller inte stött på någon som är emot dagens teknik i sjukvården och anledningen till varför man inte önskar akut snitt och oftast inte planerat snitt är vad jag upplevt för att man oftast vill ha varit med om upplevelsen, medan vissa helst vill snittas, men aldrig har jag varit med om att någon sett ner på någon beroende på vad de valt eller behövt göra vid förlossningen. Kanske har jag en öppen och odömande umgängeskrets. Huvudsaken är att alla klarar sig på bästa sätt.
Så bra skrivet tack! Har själv fött både vaginalt och med planerat snitt. Fick total sfinkterruptur grad fyra dvs bland den värsta förlossningsskadan man kan få vid vaginal förlossning, hade mkt besvär efteråt ett bra tag. Väljer snitt alla gånger om. Sån skillnad!
Helt rätt. Många barnmorskor verkar dyrka den ”naturliga” födseln och avsky teknisk framgång. Undrar om de tycker man bör dö vid hjärtinfarkt för det var den naturliga utgången förut.
Så viktigt! Vi måste fortsätta att röra oss framåt och ha en förlossningsvård och eftervård som matchar vårt samhälle.
Så bra skrivet!
I såfall skulle vi låta ett hjärtinfarkt gå sin gång utan att gripa in med medicinering, låta bli att operera blindtarmsinflamationer, vi borde dra ut tänder utan bedövning osv. Listan kan göras lång. Vi skickar för fan människor till månen och längre men när det gäller just förlossningar så återgår vi till grottmänniskans stadie.
SÅ bra skrivet. Sitter här, fyra dagar efter hemkomst från BB och lipar. Fick efter många om och men ”godkänt” och planerat snitt, eftersom min syster (och min mamma med för den delen) fick allvarliga komplikationer när min syster föddes. Syrebrist för att hon inte kom ut resulterade i en stor hjärnblödning som gjort att hon är rullstolsburen och behöver assistans dygnet runt, resten av sitt liv ända sedan hon föddes.
Under min resa (eller ska man säga kamp och krig!?) för ett planerat snitt har jag SÅ många gånger tvivlat på mig själv, känt mig som en sämre mamma, svagare person och att jag är en som ”väljer den enkla vägen ut”, eftersom hela övertalningsprocessen från vården går ut på skrämselpropaganda. Överallt får man höra hur dåligt och farligt det är, tills man tillslut vinner processen och får ett planerat snitt. Då är man ju vettskrämd av det också (dock inte lika hög grad som inför en vaginal förlossning för min del) och oroar sig för alla dessa risker. Men då är det andra visor från vården ”vi gör massor av kejsarsnitt per dag, 20% av alla förlossningar slutar med kejsarsnitt, det kommer gå jättebra, riskerna är så små, men du vet, vi måste alltid prata om risker inom vården,” och så vidare.
Har nu i efterhand också tvivlat och funderat på om jag tog rätt beslut att välja snitt, men inlägg som ditt får mig att inse lite mer för varje gång att inget annat än planerat snitt var rätt för mig!
Jag fick också kämpa för mina två planerade snitt trots att barnmorska och gynekolog i remiss till Danderyds sjukhus noterat helt oavledbar förlossningsskräck. På Danderyds förlossningssamtal fick jag höra att jag skulle gå hem och fundera på varför jag ville göra något som inte var bäst för mitt barn – jag skulle ju ändå bli förälder nu, att jag skulle orsaka barnet andnöd osv osv till jag började störtgråta. Så förödmjukande. Jag var påläst och säker på vad jag ville men precis som du beskriver började jag ändå tvivla på mig själv och kände mig dålig och självisk. Detta satt kvar länge i mig och gjorde tyvärr att jag inte njöt så mycket av första tiden med min lilla dotter som jag hade kunnat. Samma visa började om när jag skulle få mitt andra barn. Då fick jag höra att om allt gick fel under kejsarsnittet hade de ”inte heller tid att hålla på och hjälpa dig som bara är rädd”. Men då var jag bättre rustad att argumentera emot och inte ta åt mig. Den övertalningskampanj som vården bedriver är helt oetisk enligt min uppfattning! Bara fördelar med vaginal förlossning lyfts fram och enbart mardrömsscenarion med snitt. Detta trots att nästan alla mina släktingar och väninnor haft jobbiga förlossningar med akutsnitt eller förlossningsskador av varierande grad till följd.
Blir så ledsen att höra att du ska behöva tvivla på dig själv även efter snittet. Du gjorde precis vad du behövde för att klara av att föda barn! Försök att skaka av dig allt dåligt du fått höra och tänk att inget annat betyder något nu än att det gick bra och att du klarade av det! Var stolt över dig själv- du är ju megamodig! kejsarsnitt är inte någon dans på rosor direkt! Idag har jag två fina barn och mer säker än någonsin på att jag valde rätt för mig och mina barn och jag hoppas att du snart ska kunna känna samma sak. Tyvärr hjälper inte alla hormoner till i just det hänseendet men snart så! 🙂
Alla sätt att föda barn på är bra sätt, så länge det är det bästa sättet för just den förlossningen. Har provat två sätt, vaginalt och akutsnitt. Vet inte om jag föredrar något framför det andra. Jag är mest glad över att mina barn, och jag, mår bra och lever idag.
Utan modern sjukvård hade min man varit ensamstående tvåbarnsfar idag…
Superbra skrivet! Vår Iris kom också till världen med akutsnitt två dagar innan planerat snitt. Vilka känslor jag hade kring det.. Hon låg i säte och de vill inte att man föder vaginalt i vår kommun. Men jag fick ändå förklara mig för såna som kom med kommentaren ”när jag var gravid fick man föda barn i säte vanligt och det gick så bra så”. Tröttsamt att man ens ska behöva känna sig dum när vården har tagit beslutet pga det är säkrast för mig.
Jättebra text! Tack!