manneforssberg

Manne Forssberg

Det är vi vuxna som behöver reglerad skärmtid – inte barnen

”Pappa, hör du mig? Titta på mig nu, inte på telefonen!”

Min fyraåriga dotter spänner sina stora blåa ögon i mig. Jag har alltså plockat upp telefonen på vår 200 meter korta promenad från förskolan till hemmet och nu missade jag vad hon sa. Det är tyvärr inte första gången. Jag har börjar inse att jag har problem.

När vuxna oroar sig för skärmar är det oftast barnen vi oroar oss för. Föräldrar reglerar barnens digitala vanor och kallar det för skärmtid. Skärmar har låg status. Det anses finare att läsa ur en pappersbok än på en ipad, bättre att rita på papper än på en skärm och mer utvecklande att bygga med klossar på golvet än på en dator.

Problemet är att det inte är tiden som avgör hur bra eller dåliga barnens digitala vanor är. Jag ser till exempel hellre att mina barn spelar ett ABC-spel en hel eftermiddag än att de spelar internetpoker med mitt kreditkort på bordet i fem minuter. Skärmarna är bara tomma kärl som kan fyllas både med fantastiskt utvecklande innehåll och sådant som är direkt skadligt. Föräldrars uppgift är att engagera sig och guida.

När jag var barn hade jag godislöfte. Det innebar att jag fick 1500 kronor om jag lyckades avhålla mig från att äta godis under ett år. Undantag gjordes för midsommar, påsk och jul. Det enda jag levde för var de där undantagen. Dagen före en högtid var jag alltid uppe till efter midnatt för att kunna maximera godisintaget. Min relation till sötsaker blev djupt störd.

På samma sätt är det med skärmar. Om vi reglerar barnens skärmvanor för hårt och mäter dem i tid kommer barnen såklart maximera chanserna till skärmanvändande.

De flesta barnen väljer inte att sitta framför skärmar i evinnerliga tider om de har fri tillgång och om man erbjuder andra alternativ.

Med oss vuxna förhåller det sig dock annorlunda. Jag skaffade min första mobiltelefon år 2000 när jag var sjutton år gammal. Jag hade alltså hunnit bli nästan vuxen innan jag pillade på min älskade Nokia 3210. Att skriva ett sms tog cirka en halvtimme med mina ovana och oviga fingrar, men jag blev desto mer skicklig på att spela Snake. När jag var 20 år skaffade jag en mobiltelefon med internet. Det var en revolution för mig. Jag kunde läsa mail på stående fot. Det lilla plinget som indikerade nytt mail utlöste en närmast pavlovsk reaktion. Jag vibrerade av välbehag.

Sedan kom sociala medier in i mitt liv. Ännu fler möjligheter att få små kickar. Hundratals varje dag. Och så har jag fortsatt även sedan jag blev förälder.

Även tidigare generationers föräldrar zoomade ut och slog upp en stickning eller dagstidning som en mur mellan sig och barnen ibland. Och det är ju helt okej. Föräldrar behöver inte vara närvarande exakt varenda sekund.

Men de tog inte upp stickningar och tidningar under den 200 meter långa promenaden från förskolan till hemmet.

Telefonen är min snuttefilt, opiumpipa och stressboll. Problemet är att allt finns i den. Jag kanske måste koll ett sms och helt omedvetet kollar jag samtidigt av mailen. Eller så scannar jag av inköpslistan, men råkar också kolla om jag har fått någon like på den senaste bilden jag la upp. Det sker helt omedvetet.

Det här gör mig till en sämre pappa. En som närsomhelst kan glida iväg och tappa uppmärksamheten. 99 procent av alla föräldrar är bättre än jag i det här avseendet. Men det finns alldeles för många som är precis som jag. Jag ser dem kring skolan, förskolan och parken. Föräldrar som inte kan låta mobilen ligga kvar i fickan mer än några sekunder i taget.

Det är om oss skärmdebatterna borde handla. Inte om våra barn, som klarar av skärmarna mycket bättre än vad vi gör. Det är vi som borde ha skärmtid.

Nu tänker jag lägga ner mitt telefonknarkande. Det innebär inte att jag ska bli en teknikhatare, spola ner telefonen i toaletten under dramatiska former och börja leva som man gjorde på 1800-talet.

Men jag ska göra några små justeringar.

1. Inte ha med telefonen när jag hämtar på förskola och skola. Det räcker tyvärr inte med att jag bestämmer mig för att låta den ligga i fickan. Den måste stanna hemma om det här ska funka.

2. Inte ta med mobiltelefonen när jag går ut och leker med barnen.

3. Inte ta upp telefonen när jag är i samma rum som barnen.

Jag kommer få lyckokickar av mina skärmar även framgent. Jag kommer sannolikt fortsätta spela meningslösa spel och scrolla igenom sociala medier trots att jag är trött och klockan är 01.43.

Men jag tänker inte längre låta telefonen påverka mitt föräldraskap.

IMG_5756

Med telefonen i högsta hugg

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
manneforssberg

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Tolfen

    Du räknas fortfande som ett barn, när du är född i 80 talet, när dator tekniken börgade växa med Id softwares första dataspel som alternativ till SNES

  2. Parasto

    Som med allt annat är det bra med balans. Osunt att ha blicken ned i telefonen konstant men också orimlig idealbild att vara ständigt närvarande som förälder. Tycker framförallt att det är obehagligt med föräldrar som granskar, analyserar och dömer andra föräldrars mobilvanor i lekplatser och parker osv. Hela grejen med mobiler och tex tv-tittande har utvecklats till en klassfråga enl mig. Lite finare att göra sig av med tv:n och läsa DN ihop med morgonkaffet och allra helst vara vegan alt flexitarian för att vara en perfekt förälder till en 8-månaders bebis som ÄLSKAR bibliotek och pratar flytande japanska. Point is, om vi går tillbaka till ämnet, är att om ett barn vill ha din uppmärksamhet så kommer hen att klaga vare sig du läser mail i mobilen eller om du är uppslukad i en bok eller tidning. Skillnaden är kanske förälderns egna åsikter om aktiviteten som projiceras på barnet. Barn är duktiga på att säga till och för dem är detta med mobiler vardag. De påminner oss om att vara närvarande när vi inte är det. Alltså, för att vara tydlig med vad jag vill säga, du är för hård mot dig själv, tycker jag. Att vara närvarande är ett bra mål, men som sagt, balans. Måste sluta skriva nu min unge försöker klättra ut från fönstret. Skoja.

stats