En aspekt av föräldraskapets välsignelse som man belyser alldeles för sällan är hur fantastiskt det är att få tillgång till nya världar.
Lekplatser exempelvis. När jag fick barn hade jag inte vistats på en lekplats på 20 år. Plötsligt fick jag gunga, åka rutschkana och bygga sandslott utan att någon tittade snett. Det var fantastiskt. Jag upptäckte att det fanns lekplatser nästan överallt, som hade varit liksom stängda för mig i evigheter.
Samma sak med djurparker. En vuxen som går på djurpark utan barn framstår lätt som lite suspekt. När jag för första gången på evigheters evigheter besökte Kolmården var det fullkomligt fantastiskt. Jag hade gått omkring med ett stort uppdämt behöv av kameler, lejon, tigrar, delfinshower, sockervadd och åkattraktioner utan att ens veta om det själv. Jag skaffade skyndsamt säsongskort till hela familjen så att vi riktigt kunde knarka detta efterlängtade, fantastiska, underbara.
Sedan kom leklanden in i mitt liv. Jag tror inte ens att lekland existerade när jag var barn. Det blev nästan för mycket att hantera för mig. Jag var som en ko på grönbete eller en amishungdom alldeles nyss utsläppt i storstaden. Det fanns gigantiska rutschkanor som var branta som stup. Bollhav stora som olympiska bassänger. Luftkanoner att skjuta skumgummibollar med. Studsmattor i långa rader! Det var som att hitta hem. Jag började genast experimentera med vilka byxor som gick fortast att åka rutsckana i. Det visade sig var ett par i ullflanell.
Igår var jag på ett lekland här i Hudiksvall utan att drabbas av magin. Jag sprang några varv, hoppade lite förstrött i hoppborgen och åkte en livsfarligt trång rörrutsckana och sedan kände jag för att sitta i kafeterian med en kaffekopp. Betyder detta att jag har tröttnat på livet? Att det är lika bra att lägga sig ner och dö? Att det är över?
Hur får man tillbaka leklandslusten?
Jadu, jag leker vuxen för fullt och skulle behöva hjälp med att hitta leklusten, att våga utan att känna mig urlöjlig. Tror du bara hade som du beskriver ett uppdämt behov av lek. Du får börja leka vuxenlekar nu. Kitesurfa eller börja kör båge! Det pirrar nog!
Ja, jag kanske blir tvungen att börja med vuxenlekar. Räknas tyngdlyftning? Grejen är att jag jag var sjukt dålig på att leka när jag var barn så jag hade en del att ta igen som vuxen.
Ja om tygndlyftningen ger dig känslan av lek så räknas det väl? En vän beskrev för mig igår hur vi känslomässigt fungerar olika just när det kommer till att ”släppa loss” dvs leka. Antingen lever vi innifrån och ut eller så är vi en reflektion på omgivningen, utifrån och in. Jag är dålig på att leka för att det antagligen inte passar situationen så som jag tolkar det. Jag tänker att om känslan kommer innifrån så kan man alltid leka och fjanta sig för man bryr sig inte om vad andra tycker. Att veta hur man fungerar kan kanske hjälpa en att gå emot känslan av att det inte passar sig och leka ändå? Och på vilket sätt som helst, behövs kanske inte en aktivitet?