Två frågor:
1. Hur mycket bråk tål en familj?
2. Hur svårt kan det egentligen vara att lämna lägenheten?
Vi skulle alltså till Gröna Lund igår. På självaste midsommarafton. Alla vaknade peppade och liksom rosenkindade, lätt echaufferade inför det stundande äventyret. Vi skulle bara äta en snabb frukost och sedan ge oss av. Tre timmar senare kom vi iväg, helt utpumpade efter alla konflikter som hade blossat upp. Det hade smällts i dörrar, skrikits, klädvägrats, hotats och mutats hejvilt. Familjefriden är en barkbåt på öppet hav. När Sara och jag bråkar med/ tjatar på/ vädjar till barnen är det så oerhört lätt att den enade fronten raseras och missämjan sprids till oss också. Humöret i en familj är epidemiskt och vandrar från den ena till den andra som en vinterkräksjuka. Och det är så lätt att de vuxna i en familj använder varandra som slagpåsar för att hindra sig från att skrika på barnen. Åtminstone för oss.
Sedan kom vi äntligen iväg och när vi åkte kärlekstunneln hade vi redan glömt alltihop. Vi framstod nog som en genomharmonisk familj. Jag var noggrann med att köpa ungefär allt barnen bad om för att bilden inte skulle krackerlera.
Iris tvingade mig att åka Eclipse. Slänggungor som kör 70 km i timmen på 121 meters höjd. Något av det läskigaste jag har gjort.
Hur har det gått för er? Har ni hållit sams i helgen?
Freden vid kärlekstunneln
Senaste kommentarer