Jag är så otroligt dålig på att sköta mitt liv. Saker som är lätta för andra är jättesvåra för mig.
Exempel:
Ugnen hos oss har inte haft ett handtag på flera år. För att öppna den använder jag den lilla knoppen som blev kvar när handtaget gick av. Det var jättejobbigt när ugnshandtaget lossnade. I kanske fyra dagar tänkte jag att jag var tvungen att åtgärda problemet omedelbart. Hur skulle jag annars kunna laga mat på ett vettigt sätt? Sedan blev mitt pincettgrepp jättestarkt och jag lärde mig att använda knoppen. Problemet löst, eller något.
Ibland sitter jag en hel dag och försöker arbeta men får ingenting gjort. Andra gånger ska jag skriva en text och får ångest. Jag prokrastinerar järnet – tittar runt på facebook, sorterar böckerna i bokhyllan och halkar omkring på youtube – med en växande ångestklump i magen. När jag, efter cirka fem timmar, kommer igång med texten tar den en halvtimme att skriva. Jag hade kunna tillbringa förmiddagen i svampskogen istället för att stalka mina lågstadiekompisar på facebook och må jättedåligt.
Det händer att jag råkar ta en docka istället för en bröstnäsduk.
Jag har aldrig någonsin lyckats lämna en lapp till förskolan i tid. Inte en enda gång. När jag väl lämnar in brukar jag har råkat skriva fel saker i fel fält.
Jag samlar på olika surdegar aka ångesthelvetesknutor. Jag glömmer att svara på ett mail eller skicka en faktura och i mitt inre byggs det upp till världens svåraste uppgift. Jag är en liten emlig David som samlar kraft för att möta Goliat. I flera månader samlar jag kraft. Uppgiften ter sig allt mer omöjlig. Ångesten och det dåliga samvetet växer. Till slut tar jag mig i kragen och skickar mailet eller fakturan. Det tar ganska exakt tre minuter men jag ha mått dåligt i tre månader.
Det känns som jag har nått någon slags botten. Jag inser att jag är en människa som inte riktigt fungerar som det är tänkt. I hela mitt liv har jag låtsats att jag är en normalfungerande person. Ordning och reda och pengar på fredag. Typ. Nu förstår jag att jag måste kämpa hårdare, hitta strategier, för att få ordning på tillvaron.
Om detta pratar vi i senaste avsnittet av Pappapodden. Dessutom bjuder Nisse på beatbox och berättar om hur det är att vara världsfemma i löpning. HÄR KAN MAN LYSSNA!
På pricken igenkänning!!! Det kunde varit jag som skrev den här texten.
Jag funkar på samma sätt, har fått en Add diagnos som 40-åring. Har provat medicin, den hjälper att starta o hålla fokus, stöta bort impulser o slutföra. Svårt för närstående att förstå till en början. Nu säger min man- glöm inte medicin, så du inte fastnar o får gjort saker. Jag gjorde min utredning lite i smyg, ville tänka själv och inte påverkas av vad andra tycker. Sen informerade jag och stod fast. Det är vanliga personlighetsdrag, ibland har man så många i listan att det blir Add, och då kan man ha svårigheter med att få flyt i vardagen. Jag kände att jag slösade liv. Jag tar medicin i perioder, när jag vill vara effektiv, annars räcker det med att veta om svagheterna och använda strategier.
Jag i ett nötskal. Blir toookig på mig själv. Jag skriver listor, glömmer att läsa dem el struntar stundtals i dem. Suck.
Jag blir oerhört rörd av din text. Den passar in helt, även på mig. Jag överkompenserar mitt behov av stimuli genom att starta upp aktiviteter. Engagerar mig i skolan, i idrottsföreningen, i mina hobbies – men lyckas inte få de mest enkla sakerna gjorda.
Mitt liv och mina intressen verkar inte helt olikt ditt, men jag är några år äldre. Sista året har jag gjort en ordentlig resa in i mig själv och insett att mitt ideal, den jag ville vara, inte är den jag är. Plötsligt möter jag en ny version av mig själv och inser att den kostym livet klätt mig i inte längre passar. Jag är normbrytande och kan skrämma både mig själv och min omgivning. Samtidigt, när jag börjar känna mark under mina fötter, får jag verktygen att böja livet efter mig istället för tvärtom.
Skit i att försök vara pusselbiten som ska passa. Vi är bättre än så.
Och tack Manne för att du så generöst bjuder på dig själv och dina tankar.
Hej det var samma här,numera skriver jag listor på saker som jag måste göra.Om jag har tio saker på min lista och gör tre av dem,så känner jag mej nöjd,mitt liv har fått struktur,och all ångest har reducerats Kram
Jag skriver också listor hela tiden. Och scheman för vad jag ska göra under dagen. Med exakta klockslag. Problemet är att jag bryter mina scheman för ofta. Så ofta att det liksom inte ens känns som något brott. Ändå är jag ganska snälla och gör luftiga planeringar.
Du är långt ifrån ensam, men det visste du säkert redan! Jag är en av dem som relaterar hårt till det du skriver! Att de ska vara så svårt? Men ja! Det är det!
Bra att ni lyfter!
Tack för din kommentar! Vi kämpar på!
Min ugnsknapp ser också ut så! 7:e året eller nåt nu!
Trodde att jag var ensam i hela världen om detta. Tack!
För två år sedan föll plastbiten som skyddar ugnsknappen (och i slutändan dina fingrar) bort, den som ska göra så att man inte tar direkt på den glödheta metallen. Nu har vi lärt oss att alltid ha en extra handduk i närheten.. Och plåster. För ett år sedan gick spärren sönder så att man måste hålla ner luckan med ena foten samtidigt som man håller med båda händerna i det som ska in i ugnsjäveln. För ett halvår sedan föll hela framsidan av.. Varje dag. VARJE DAG svär jag över det idiotiska i att hellre ta den lågintensiva plågan varje dag istf att ta den stora, jobbiga smällen och faktiskt byta ut skiten. Det är inte en fråga om ekonomi, jag kan inte ens skylla på det. Varje dag, VARJE DAG tänker jag på de där oavslutade projekten/hälsodeklarationerna/semesterlapparna/intresseanmälningarna/anmälningsavgifterna. VARJE DAG ger de mig ont i magen och ångest. Sen får jag ett ryck och drar av tio stycken av de där grejerna på en timme. Sammanlagd tid jag har ångest över saker som tar en timme att utföra: cirka två hela arbetsveckor. Jag blir tokig på det här. Men tack och tack igen för ugnsknappshistorien, aldrig har något så specifikt känts så generellt.
Haha! Vi levde under flera års tid med exakt samma ugnsknappsproblematik. Sen spärren som föll bort och hålla nere med foten när man skulle öppna. Och slutligen den yttre fronten som ramlade bort. Då först, när den yttre fronten inte längre fanns på plats och ugnen blev direkt farlig att vistas nära eftersom glaset var stekhett, då slängde vi ut skiten. Äntligen! Tog några år bara. Why?
Tack Manne återigen för din raka ärlighet! Känner igen mig i din text, och vet många andra som skulle kunna relatera till detta. ❤
Tack snälla Laura!
Kan själv relatera till allt du skriver. För mig blev allt mycket svårare att få ihop efter att jag bildade familj. Men det har alltid varit svårt. Våren 2014 bestämde jag mig för att göra en neuropsykiatrisk utredning som visade på att jag de facto hade ADD och Aspergers syndrom. Vilket då förklarade en HEL del. 🙂
Har det hjälpt dig att få diagnos? Får du stöd, medicin, hjälp och så? Eller är det mer att du förstår dig själv bättre nu?