Manne Forssberg

Jag klarade det! Jag sprang Stockholm Marathon. Den näst varmaste upplagan någonsin. Efter två månaders träning.

Starten och typ den första milen var oerhört trång. Det gick inte riktigt att själv bestämma vilken takt man skulle springa i. Jag bara flöt med. Vi sprang på gator och boulevarder som annars domineras av biltrafik. Oerhört mäktigt att få springa på Odengatan. Överallt stod folk och hejade.

Jag hade bestämt mig för att inte ha något tidsmål, inte ryckas med i någons annans för snabba takt samt stanna vid exakt varenda mat- och dryckeskontroll.

Jag höll mig till planen. Jag åt saltgurka, banan, apelsin, äpple, dextrosol, energigel. Drack sportdryck, vatten och buljong. Duschade och doppade huvudet i vattentunnor så ofta jag kunde. Tog en mycket välbehövlig kisspaus på Djurgården.

Allt detta gjorde att jag kunde njuta nästan hela tiden. Jag visste att mamma, pappa och lillebror skulle stå på Folkungagatan, vid 30 kilometer och heja. Jag visste också att Sara och barnen skulle möta mig någonstans på banan.

När jag tänkte på det sistnämnda började jag gråta lite. Jag sprang omkring och gråtsprang av rörelse och längtan.

Det var inte jobbigt att springa och tiden gick fort. Vid Slussen, efter 25 kilometer, träffade jag min familj. Det var oerhört starkt och gav jättemycket energi. Vid 30 kilometer kom stigningen från Finlandsbåtarna till Folkungatatan och det var jobbigt för första gången. Uppe på krönet stod mamma, pappa, min lillebror och hans fickvän. Ny energi.

Vid Medborgarplatsen stod min storasyster och min yngsta systerson. Jag visste inte ens att de skulle titta på loppet. Återigen grät jag en liten skvätt.

Sedan träffade jag Sara och barnen tre gånger till.

Exakt alla som springer Maraton säger att det händer obehagliga saker med kroppen efter 30 kilometer: Man går in i väggen, får kramp, vill gå. Jag väntade oroligt.

Väggen kom inte. Dock längtade jag allt mer intensivt efter att komma i mål. Det började också gå långsammare att springa trots att anträngningsgraden var samma som tidigare.

Jag funderade på att lägga in en tempohöjning i slutet men sket i det. Jag ville hålla mig till planen och vara så fräsch som möjligt.

Efter fyra timmar och trettioen minuter gick jag i mål på Stadion. En oerhörd känsla.

Om 20 dagar springer jag Sukhothai Marathon i Thailand. Jag längtar.