Tokstress för att jobba klart det sista och hämta barn klockan 15.30.
Som vanligt hämtade jag Ruth extremt olägligt. Hon var mitt uppe i viktigt klossbygge och ville inte bli hämtad. Då berättade jag att vi skulle gå till Sats Telefonplan som nyss har öppnat MiniSats. Hon har längtat jättemycket efter att prova den anläggningen. Då började hon storgråta och utdelade diverse slag och sparkar. Då sa jag att vi absolut inte behövde gå till Sats. Ändå fortsatte hon var ledsen i bilen. Hon skrek efter mamma. Och ville inte åka hem. Jag föreslog att vi kunde gå till Sats Älvsjö istället. Det ville hon.
”Kan det vara så att du är för trött för att prova en ny MiniSats, men ändå inte vill vara hemma? Och att det är därför du vill åka till Älvsjö trots att du ha längtat så mycket efter att prova Telefonplan?”, frågade jag.
”Ja!”, sa Ruth.
”Men varför sa du inte bara det?”,
”För jag förstod inte det själv.”
Sådant är föräldraskapet. Hålla lugnet, trots sparkar och slag, så att man kan hjälpa barnen att lista ut varför de känner som de gör. På skolparkeringen kramades vi en stund, innan vi hämtade Iris, lättade över att ha löst alla knutar.
Sedan skulle Iris hämtas på skolan. När jag fick syn på henne i klassrummet skulle jag smeka henne på kinden. Precis när jag sträckte mig efter henne, innan jag ens hunnit veckla ut handen, tog hon ett steg framåt och fick ett knytnävsslag rakt i tinningen. Hon föll ner till golvet och skrek:
”Du slog mig, du slog mig, du slog mig med knytnäven!”
Hon skrek så mycket att fritidspersonal kom springande in i klassrummet. De tittade på mig som man tittar på en barnmisshandlare. Jag försökte förklara för Iris att det var en olyckshändelse, men hon fortsatte att skrika om att jag slagit henne. Alla i hennes mycket långa korridor hörde.
Först när Ruth berättade för Iris hur slaget hade gått till förstod hon att det var en olyckshändelse.
Den ofrivilliga barnmisshandlaren pustade ut och torkade bort svetten från pannan.
Tänk ändå vilken grym pappa du är som har allt detta tålamod och lugn. Härligt att få läsa om =D
Tänk ändå vilken grym pappa du är som har allt detta tålamod och lugn. För det ska gudarna veta att alla föräldrar inte har. Inte heller den pedagogiken som du verkar haft när du förklarar för barnen.
Tack Tanya! Ibland har jag tålamod och ibland har jag det tyvärr inte. Men efter åtta år som förälder börjar jag äntligen lära mig hur mycket bättre det funkar att behålla lugnet än att skälla och gå på.
Låter som en….. händelserik -hämtning 😀
Oh yes!