När jag var barn lekte jag mest med flickor. Eller alltså, jag lekte med kompisar, men omvärlden inskärpte att mina lekkamrater var flickor och att jag var pojke. Folk rufsade mig i håret och kallade mig Don Juan och tjejtjusare och benämnde mina kompisar som flickvänner. Skammen brände på kinderna. Jag insåg att det var dags att se sig om efter annat umgänge.
Fortfarande ter det sig ofta som att vuxenvärldens främsta mål och mening här i livet är att ladda umgänget mellan pojkar och flickor. Bygga barriärer och skapa avstånd.
Det börjar redan i spädbarnsåldern. Om en bebispojke och bebisflicka så mycket som sitter bredvid varandra på golvet utstöter de vuxna förtjusta läten och börjar prata om äktenskapstycke och bröllopsklockor.
Om en pojke och en flicka är kompisar med varandra tolkas det som någon slags kärleksrelation. Vuxenvärlden ställer förtjusta och närgångna frågor. Är du kär i honom? Brukar ni pussas? Ska ni gifta er när ni blir stora?
Det man förmedlar till barnen genom den här typen av frågor är följande:
- Pojkar och flickor är väsensskilda
- Pojkar och flickor kan ha kärleks- men inte vänskapsrelationer med varandra
- Kärleksrelationer är viktigare än kompisrelationer.
- Livets mening är att ha en kärleksrelation.
- Heterosexuella förhållanden är överordnade homosexuella relationer.
- Barn har inte rätt till integritet.
Vi borde göra barnens värld större istället för att krympa den. Vi måste sluta dela upp pojkar och flickor.
??
Min 4 åriga son har nästan bara tjej kompisar och trivs jätte bra att leka med tjejer!! Inget vi har tänkt på i denna familj!!
Du har så rätt.
Har aldrig tänkt på det här innan men vilken tankeställare det blev! Tack!!