Jag står inte ut med jobbiga förskolelämningar. Det är som att de färgar hela min dag.
Intellektuellt vet jag att:
Gråten brukar gå över på cirka två minuter.
Att det hör till livet att göra saker som man inte är sugen på. Jag är exempelvis ofta akut osugen på olika jobbsaker som jag ska göra.
Om man enbart ägnar sig åt sånt man är sugen på kommer man tillbringa livet i sängen ätande choklad.
Även saker som man är osugen på kan visa sig vara roliga och givande.
Ändå är det som att lämningsångesten klingar som ett sorgmodigt grundackord över hela min dag. De där små händerna som inte ville släppa taget om mig finns liksom kvar i systemet. Gråten. Min djupa längtan efter att bara säga ”FUCK IT! Vi skiter i jobb och förskola och kramas resten av dagen”. Futtigheten i att ägna sig åt jobb när man har skapat världens finaste lilla människa som vill vara med en.
När jag hämtar på eftermiddagen är Ruth i allmänhet på strålande humör. Hon har lekt kalas, fått favoritpålägget på mellanmålet och varit i skogen. Hon glömde bort det jobbiga på två minuter. Jag har varit sorgsen en hel dag.
Det är sååå sant. Jag hade en sån dag igår. Stella var för första gången jätteledsen? Det hade ju blivit bra på en gång. Men jag gick hem med lillasyster i vagnen och funderade på vad fan vi pysslar med? Jag är ju ändå hemma. Fick inte för mig att göra något på hela dagen tills man hämtar hem Stella. Som en solstråle??♀️?
Håller med! Samma känsla tycker jag kan komma när man bråkat med sitt barn och de är över det medan man själv går med ångest eller kvarvarande negativitet i flera timmar…
Åh, hade exakt en sån morgon och nu till och med ringde en av pedagogerna för att berätta att ”det gick över jättesnabbt, nu leker han för fullt med sin bästis. Ville bara ringa och tala om det så slipper du gå och grubbla på det hela dagen.” Så himla gulligt gjort.