Manne Forssberg

Tisleifjorden. En norsk sjö på 800 meters höjd omgiven av mjuka, snöfluffiga fjäll. Vita vidder och blå himmel. Och en kringelkrokig bana att springa på.

Så fort jag hörde talas om Icebug Frozen Lake Marathon insåg jag att jag var tvungen att delta. Jag har mest sprungit varma lopp tidigare och jag har alltid blivit förbannad när det har kommit en backe. Det här skulle garanterat vara både kallt och platt och naturen var storslagen. 42,2 kilometer på en frusen sjö. Vilken jävla dröm!

På loppmorgonen var dock entusiasmen borta. Jag var grinig. Oroade mig för min kvardröjande förkylning. Tyckte att mitt knä gjorde lite för ont. Förbannade mig själv för at jag glömt mitt flipbelt och inte hade någonstans att lägga mina gels. Gick på toaletten 5000 gånger (egentligen 10). Undrade över rimligheten i att ha anmält sig till ett så ändå in i helvete långt lopp. Kunde jag inte ha anmält mig till halvmaran istället? Eller bara ta en promenad i närområdet? Dessutom hade jag panik över att det kanske skulle vara för få vätskestationer (det var det verkligen inte).

Sedan åkte vi ner till isen och fick se var starten skulle gå. När jag såg de mäktiga bergen och alla peppade arrangörer och deltagare insåg jag att det här var loppet jag hade längtat efter i flera månader. Snart var det äntligen dags. Det här var ju en glädjens dag.

Planen var att ta ut mig lagom mycket. Inte så fullständigt som vid Göteborg Marathon när jag fick kramp överallt (till och med i hålfoten) efter målgång och var så tömd att jag inte kunde glädja mig över loppet förrän efter flera timmar.

Jag bestämde att jag skulle gå ut i 5.15-fart och hålla det så länge det kändes rimligt. Det var bara 30 personer som deltog i maratonloppet (några hundra deltog i halvmaratonloppet) så jag insåg att det skulle vara svårt att hitta bra ryggar.

Starten gick och jag hittade nästan omedelbart rätt fart. Det kändes bekvämt, men oerhört skräckinjagande att jag skulle ligga och tugga på i den farten i nästan fyra timmar.

Jag var fast besluten om att göra mitt lopp och inte lägga mig bakom någon för snabb rygg. Ansträngningsgraden var fyra på en tiogradig skala. Efter 30 minuters löpning och en gel bubblade magen oroväckande. På hela banan fanns bara en toalett, som i och för sig passerades tre gånger.

Att sätta sig i snön bredvid isbanan var inte särskilt lockande med tanke på att man skulle bli väldigt blöt och med tanke på att alla skulle se.

När jag försökte släppa ut lite gas var jag orolig för att det inte bara var gas som kom ut. Jag tittade på löparna bakom för att se efter om de såg äcklade ut, men det verkade lugnt.

Vid nio kilometer passerade jag toaletten och kastade mig in. Klarade besöket på bara en minut. Personbästa! Sedan blev magen bättre men jag vågade inte ta någon mer gel på länge.

Jag sprang ensam. Kilometerna tickade på. Vaderna gjorde ont. Det var mycket speciellt att springa på plogad is. Förvisso mycket mjukare än asfalt, men eftersom det låg ett tunt snötäcke på så var det också ganska segt. Och trots mina dubbskor så slirade jag mikroskopiskt i varje steg. På 40 000 steg blev det ganska mycket slir och väldigt trötta vader.

Vid 21 kilometer hade ansträngningsnivån gått upp till en femma. Jag var fortfarande väldigt fräsch. Åtminstone ovanför knäna. Tankarna ville hela tiden vandra framåt i loppet. Vad händer sedan? Kommer jag bli supertrött? Kommer det bli omöjligt att hålla 5.15-farten? Kommer magen börja strula igen? Kramp?

Då hittade jag ett mantra på oväntat håll. I Franz Michaël Franzéns dryckesvisa finns raden: ”Just nu, när du kan, ha en lycklig minut så tänk på den kommande sedan.”

Så fort tankarna började vandra sjöng jag det för mig själv. Jag tvingade mitt njuta av den låga ansträngningsgraden.

Vid 30 kilometer tänkte jag istället att nu är jag precis där jag vill vara i loppet. Den långa transporten är över. En ynka timme kvar. Ingenting.

Till min stora glädje gick det fortfarande att hålla farten. Men jag gnällde lite för mig själv ändå. Varför väljer man att springa så ofantligt långt? Tänk vad skönt det skulle vara att redan ha gått i mål.

Först vid 38 kilometer behövde jag börja kämpa för att hålla farten. Ansträngningen gick upp till en stark sjua. Jag tvingade mig att inte tänka på hur långt det var kvar. Det kändes bara jobbigt att jag skulle springa mer än 20 minuter. Istället tänkte jag ”Här och nu! Här och nu! Jag springer på! Det går bra!” Men jag längtade oerhört mycket efter målgången. Efter att få dricka massor och tråka ut mina vänner med en alldeles för detaljerad lopprapport. Torra kläder. Bastu!

Efter 3 timmar och 45 minuter gick jag i mål. Oerhört lycklig på en gång, och inte allt för tömd, men med telefonstolpar till ben. Jag tvingade mig själv att promenera omkring lite lätt istället för att sätta mig och stelna till. Sedan bastade jag länge. Och åt buffé. Jag var världens lyckligaste människa och jag förstod varför jag hade anmält mig till den längsta distansen. Ibland behöver man göra tillvaron väldigt jobbig för att den ska bli väldigt njutbar. Jag är glad över att jag fick delta i ett så spektakulärt lopp.

Ofantligt skönt att slippa springa mer

Bra mössrand hade jag också