Lopprapport Stockholm Marathon | Manne Forssberg
manneforssberg

Manne Forssberg

Annons

Lopprapport Stockholm Marathon

Lördag 1 juni. En mycket ovanlig loppmorgon. Jag hade sovit gott (om än inte så länge), hade inte en enda kroppslig krämpa och kände mer spänd förväntan än dödsångest. Aldrig hänt förut. Gick bara på toaletten tre gånger. Vanligtvis går jag minst ett tiotal gånger. Magen kändes stabil.

Frukosten på loppmorgonen

Vädret var dessutom nästintill perfekt. Mulet och 13 grader. Dock: Jag vet av erfarenhet att maraton är så vansinnigt långt att det alltid hinner inträffa några oförutsedda saker. Därför känner man ändå en viss ödmjukhet inför uppgiften.

Nervositet men inte dödsångest

 

John Kingstedt aka Jesus (världsrekorhållaren i barnvagnslöpning) skulle också springa och hade erbjudit sig att skjutsa mig. Mäktigt att åka med John. Hans tidsmål var mer än en timme snabbare än mitt.

John skulle till elitsamlingen på Stadion och jag skulle till Östermalms IP. Innan vi skildes åt gav han mig en Hot Shot: En shot som ska hjälpa mot kramp och tydligen används av Shalane Flanagan. Otroligt gulligt av John, men eftersom jag aldrig någonsin har krampproblem glömde jag att ta den.

På Östermalms IP var jag med i Nyhetsmorgon och bandade sedan lite för Sverige Springer. Så fullt upp att jag inte ens hann vara nervös.

Jag pratade om mina tre målsättningar:

1. Komma i mål utan att bajsa på mig.

2. Springa en timme snabbare än förra årets 4.30.39.

3. Springa sub 3.30.

Jag startade i grupp C, vilket innebar att jag skulle vara långsammare än de flesta i min grupp. Det innebar också att det var betydligt mindre trängsel än året innan när jag startade nästan längst bak. Min plan var att försöka hitta 4.55-fart och absolut inte springa snabbare än 4.50. Det gick bättre än väntat.

Km  1: 4.54

Km 2. 4.54

Km 3. 4.54

Km 4. 4.52

Km 5. 4.52

Jag bestämde mig för att strunta i både farthållare (som sprang ryckigt) och andra löpare. Jag ville göra mitt lopp och hålla min fart.

Det var en hyfsat behaglig fart att hålla. Massor av folk stod längs banan och hejade. Så mycket mer glamouröst än mitt längsta långpass som var 41 kilometer. Då sprang jag ensam och släpade på min egen vätska. Nu hejade folk, det fanns vätskekontroller och jag hade lättare skor. Lyx! Dock: Som alltid på långlopp kände jag en molande oro över vad som skulle hända längre fram.

Min energiplan var att jag skulle ta en gel var 30:e minut och på så sätt få i mig sex gels och ungefär 50 gram kolhydrater i timmen. Jag skulle dricka vatten. Magen verkade tolerera planen.

Vid 18 kilometer, i höjd med Tekniska Muséet, kände jag att det pirrade till i höger vad. Jag blev genast orolig. Jag kände också att båda vaderna var märkligt stela. Det kändes som att jag skulle kunna få kramp när som helst. Oerhört märkligt. Jag har bara känt det där pirret två gånger tidigare. Alldeles i slutet av Sukhothai Marathon och Göteborg Marathon.

Jag tänkte att jag kanske hade fått för lite salt i mig och bestämde mig för att bara dricka sportdryck på vätskekontrollerna framöver. Bad en stilla bön för att magen skulle tolerera de ändrade planerna.

Passerade halvmaratonmarkeringen på 1.43. Perfekt. Jag hade låg puls, bra mage och god energi. Vadkrampen låg dock som ett jävligt obehagligt grundackord över hela tillvaron. Underbenen var liksom inte längre mina egna. De var stela och gjorde ont. Ibland fick jag känselbortfall så att jag nästan ramlade omkull. Funderade på att bryta. Tänkte att det kanske ändå skulle lätta efter en stund och bestämde mig för att fortsätta.

Det gick trots allt att hålla farten även om det var kämpigare än innan. Vid Slussen stod Sara och barnen. Jag började nästan gråta av glädje. När jag tog ett steg mot dem ramlade jag nästan omkull. Jag märkte att för att hålla krampen i schack var jag tvungen att springa så avslappnat som möjligt och att inte springa upp på trottoarkanter eller ta sidosteg.

Efter 30 kilometer nådde jag Folkungagatan där min lillebror stod. Jag berättade för honom att jag hade kramp i både vaderna. ”Tänk på det som är bra!!!”, skrek han. Jag försökte.

1. Bra väder.

2. Bara 12 kilometer kvar.

3. Fortfarande relativt låg puls.

4. Magen fungerade felfritt.

5. Jag befann mig mitt i en folkfest.

Krampen försökte jag hålla borta genom att springa så avslappnat jag kunde. Vid Västerbron var jag tvungen att stanna och stretcha för att överhuvudtaget kunna fortsätta springa.

Jag behövde stanna två gånger till sen. Kilometersplitarna blev allt sämre och jag insåg att mina målsättningar hade grusats. Dock skulle jag bli glad bara över att ta mig helskinnad i mål.

De sista två evighetslånga kilometerna klarade jag utan att stanna. Jag kom in på Stadion och förmådde inte spurta, men kunde ändå höja farten ett litet snäpp. Gick i mål på 3.33.14.

Sedan gick jag till Östermalms IP för att hämta mina saker. Mitt i steget fick jag plötsligt en så fruktansvärd vadkramp att jag föll ihop skrikande på marken. Där låg jag och gallskrek medan en funktionär masserade mina vader. Det tog säkert tio minuter innan jag vågade resa mig. Om jag hade fått en sådan kramp under loppet hade jag brutit omedelbart.

Hemma badade jag badkar, åt pizza, drack citronläsk, åt obscena mängder godis och funderade över var jag springer nästa asfaltsmaraton. Det lutar åt Valencia den 1 december. Till dess ska jag lista ut varför jag plötsligt fick kramp. Är det för att jag jinxade loppet genom att inte dricka Johns vänskapsgåva eller är det möjligen för att jag inte intog något salt i början av loppet? Hoppas innerligt att det inte händer igen.

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
manneforssberg

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Dickson Stella

    Mitt namn är Dickson Stella från ZAMBIA, jag är här för att ge mitt vittnesbörd om en läkare som hjälper mig i mitt liv. Jag var infekterad med HIV-virus under 2012, jag gick till många sjukhus, kyrkor för botemedel men det fanns ingen lösning, så jag tänkte hur kan jag få en lösning så att jag inte kan förlora mitt liv, jag förlorade allt jag har min man flyr från mig och tog också mina barn på grund av min sjukdom. En dag var jag i flodsidan och tänkte nästa steg att ta om det skulle hoppa in i floden så att jag helt kan lösa mitt liv eller bara tänka var jag kan gå för att få en lösning. så en kvinna går till mig och berättar för mig varför jag är så ledsen och jag öppnar allt för att berätta för henne mina historier, hon berättade för mig att hon kan hjälpa mig, det är anledningen till att hon normalt kommer hit för att hjälpa människor så att du kan botas för att hon var med i det här problemet innan, presenterade hon mig för en läkare som kastade stavar på människor och gav mig han nummer och e-post så jag ringde honom och mailade honom också. Han berättade för mig allt jag behöver ge och ger mig instruktioner att ta, vilket jag följde ordentligt. Innan jag visste vad som hände kallade han mig och berättade att jag skulle gå till medicinsk kontroll, kallad Priest Salami för dina lösningar nu vid
    purenaturalhealer@gmail.com lägg till honom på watsapp +2348105150446

Annons
stats