Det läskigaste jag vet är att vistas i klassiskt manliga miljöer bland kompetenta män (ofta i blåställ, eller åtminstone med jättemånga fickor på byxorna) som kan sådant som jag är helt okunnig om.
Återvinningscentralen är ett typsikt sådant ställe. Det kryllar av kunnigt folk som ledigt backar med släp, beskär träd, bygger verandor och renoverar kök. Jag är fullkomligt livrädd för ÅVC. Rädd för att ställa bilen på fel ställe, rädd för att slänga i fel container och rädd för att avslöjas som fullkomligt okunnig om det mesta.
Idag var jag tvungen att åka dit i värsta rusningstiden. Lördag klockan 11. Jag hade satt på mig en flanellskjorta, demonterat fyra bokhyllor (halleluja, vi har äntligen börjat förbereda flytten), fyllt bilen och darrade som ett litet asplöv i kön mot containrarna.
Men det gick bra! Jag klarade det! Vilket bör innebära att jag kanske faktiskt behärskar ÅVC nu. Jag utsatte mig för KBT-terapi, flooding närmare bestämt, och överlevde. Det var inte så farligt. Ingen skrattade åt mig. Ingen skällde. Nu känner jag mig redo för allt.
Heja!
HUR het