Några av er kanske ligger sömnlösa om nätterna och funderar över exakt hur hur högt ställda förväntningarna är på pappor. Vad krävs egentligen för att en pappa ska kallas hjälte och för att hans fantastiska föräldragärning ska ta världen med storm samt spränga internet? Jag har tagit reda på svaret.
1.
Det här kan nästan beskrivas som en egen internetgenre. Folk som är glada över att deras pappor lämnade dem på förskolan och skolan. Inget fel med deras glädje. Men det är beklämmande att det blir en viral jävla atombomb när pappor går med sina barn till skolan. Och att kommentarstrådarna svämmar över av folk som tycker att det är hjärtevärmande och vittnar om fullkomligt sensationellt föräldraskap.
Ingen mamma har någonsin blivit delningsraket och ihjälkramad för att hon har lämnat sina barn i skolan.
2.
Ändrar sitt liv. Tar semester! Är barnvakt! Hjälte!
3.
Från Svensk Dams lista 15 bilder som visar att prins Daniel är en fantastisk pappa. Han kan mycket väl vara en fantastisk pappa, men det bevisas knappast av att han klappar sitt barn på armen, bär sin bebis, eller sätter på hörselkåpor på barnet under en konsert. Ändå ganska härligt för alla pappor: Jag klappar mitt barn på armen ibland, alltså är jag en helt jävla fantastisk far. Pukor och fanfarer till min ära!
4.
Eller denna superdelade hyllning till män som är med på förlossningen. Så värda tacksamhet, kärlek, uppskattning och gråtemojis. Nyhetsuppdatering: Deras partners var också med på förlossningen och gjorde en ganska betydande insats. Men det är klart att papporna ska hyllas. De valde att vara med! De såg känslomässigt engagerade ut! Hjältar!
Svaret på den inledande frågan är alltså att det räcker att lämna barnet till förskolan, smeka det på armen, vara med på förlossningen eller ta hand om barnet när mamman jobbar för att vara en HELT UNDERBAR pappa. En riktig hjälteförälder. Det är djupt jävla beklämmande för det bevisar exakt hur låga tankar vi fortfarande har om mäns föräldraskap och hur mycket mer vi förväntar oss av kvinnors dito. Och mamman som gör mest får aldrig några hyllningar, hon finns ju där hela tiden, det är ju hennes jobb. Om hon vistas utan sitt spädbarn i några minuter blir hon ifrågasatt medan pappan omedelbart hyllas eftersom han klarar av att hålla i ett spädbarn. Så orättvis får tillvaron fan inte vara .
Jag tycker att vi höjer trösklarna för hjälteförklaring ett litet snäpp. En gång för alla. Man är inte hjälte för att man:
1. Är med sitt barn.
2. Smeker sitt barn på armen.
3. Tycker väldigt mycket om sitt barn.
4. Ställer in arbetet för att vara med barnen.
5. Lämnar barnen på förskola/ skola/ högskola.
6. Närvarar vid sitt barns födelse..
Men man kan vara en underbar förälder ändå.
Tipstack till Hannah Arnhög och Nisse Edwall.
Jag tycker det börjar bli tröttsamt med tjatet om att ”pappor minsann inte är hjältar när de gör självklara saker”. Det är värre än alla överdrivna hjälteförklaringar.
Varför är det så fel att hylla delaktiga pappor? Och varför vill till och med män förminska papporna?
Papporna har ju inte ens själva bett om dessa hjälteförklaringar eller hyllat sig själva, det är oftast deras barn och vi kvinnor som hyllar dem – och med all rätt!
Det finns ett flertal anledningar till att papporna hyllas mer än mammorna. Till exempel:
1. För 50 år sedan var papporna inte lika delaktiga i barnen. Det är väl en utveckling som bör hyllas?
2. Det är oftast självklart att mamman är hemma mest med barnen, t ex för att pappan ofta tjänar bäst eller för att mamman ammar osv. Därför blir det mer ett val för pappan, och att en pappa då väljer att vara med sitt barn är beundransvärt även om det också är självklart. Men det är ju uppenbarligen inte självklart för alla, så att se pappor välja det är fint.
3. Pappor tycker oftast mer om att vara med sina barn och är oftast mer delaktiga i lek osv. Detta har jag märkt på t ex öppna förskolan där mammorna pratar med varandra och snäser åt sina barn medan papporna leker med barnen. Alla mammor är såklart inte likadana (jag till exempel), men många.
Och överhuvudtaget… Det är väl jättefint när föräldrar vill vara med sina barn? Hylla på, tycker jag.
Vilket jävla skitsvar! Skrattar högt! ????
Håller med dej Manne! ??
Så sant. Tur är det iaf att jag är superhjälte i mina barns ögon och den credden räcker långa vägar för mig och förmodligen för många andra mammor. ?
Words.
Jag instämmer, förstår din och alla andras frustration!! Tycker det är löjligt hur strukturer och förväntningar i samhället och hemmet påverkar både kvinnor och män i deras relation. Alla kan inte mer än att utgå från dem själva och deras förutsättningar. Alla hem, relationer och familjer fungerar olika, för vi är alla olika, unika. Tänker olika, gör olika, mår bra, blir lyckliga av olika skäl. Därför bör vi inte annat än att agera på det sätt som fungerar för oss själva, utan att tänka så mycket på vad andra tycker och tänker. För det är deras okunskap. Inte din. Du vet vad som fungerar för dig och din familj. Andra människors okunskap, om i detta fall vad jämställdhet är eller om förutsättningarna i denna familj, behöver inte bli ditt nederlag. Ibland glömmer vi bort oss själva i alla förutfattade meningar i samhället, alla fördomar som finns och alltid kommer finnas, skapas. Vi måste komma ihåg att det är vi själva som räknas. Vad någon annan tycker och tänker om dig behöver inte röra dig i ryggen, så länge du och din familj mår bra.
Med detta sagt. Måste dock påpeka att jag lämnas med vissa frågetecken efter detta lästa inlägg, Manne. Du har absolut med mig i dina argument för att vissa saker inte automatiskt gör en pappa till ”hjälte” och att det är orättvist hur kvinnor respektive män bemöts i dessa aspekter. Men den frustration du förmedlar med texten hjälper mig inte att tänka positivt, att saker och ting kan/kommer ändras. Du borde beskriva motsatsen till det som ”inte” gör en pappa till ”hjälte”, alltså vad du tycker gör föräldrar, inte bara pappor, till bra föräldrar. Då får din text och argumentation tiodubbel så stor kraft och lämnar läsaren aka mig med en positiv energi och tanke att ”jag måste göra nåt, jag vill förändra” snarare än ett enskilt frustrerat klagorop. Annars väldigt bra och viktigt ämne! Mer diskussion om detta för folket!
Min dotters pappa reflekterade över detta under hennes första år; han ansågs vara en hjälte, duktig, superpappa, när han ensam skötte om vår dotter. Samtidigt så sågs det som självklart och naturligt att jag gjorde samma sak. Han fick ofta höra att han passade sitt barn, jag fick höra att jag tog hand om mitt barn. Han ansågs vara hjälpsam när han skötte nattningen efter att jag hade ammat vår dotter 2-3 timmar i sträck. Jag var aldrig duktig, jag var ingen hjälte, jag var ingen supermorsa. Jag gjorde ju bara det som jag skulle göra, inget extraordinärt. Jag gjorde bara som mammor ska.
Min nya partner, min dotters bonuspappa, har även han uppmärksammat detta när han har hand om dottern på egen hand. Människor tittar beundrande på honom om han hämtar/lämnar på förskolan, om de tar en glass tillsammans ute på stan osv.
Bra, håller med om att män är duktiga på att få uppmärksamhet för rätt lite. Jag tänker ofta på hur sjukt fantastisk mamma jag är på alla sätt men undrar varför ingen nånsin creddar mig? Och när det gäller förlossningen undrar jag varför man aldrig fått en ”shit vad grym du är som kan föda ut 2 barn utan bedövning”. Det är fan sjukt. Jag ska verkligen berömma mig själv då och då för ALLT jag klarar av.
Vi fick ingen plats på förlossningen så vår yngsta son föddes hemma med assistans av min man. Ingen har kommenterat min insats men min man blev enormt hyllad.