Berättelsen om män är en berättelse om ensamhet. Bra karl reder sig
själv, Själv är bäste dräng och man ska Sköta sig själv och skita i andra. Mannen ska vara en autonom enhet. Han söker inte hjälp för sina problem för sådana får inte finnas.
I tonåren umgicks vi i gäng men trots det var vi satelliter av ensamhet. Var och en med sin egen lilla omloppsbana. Om man var sugen på en riktigt nära vän som man kunde söka stöd hos så var man hänvisad till Mållgan.
Våra mest intima stunder utspelade sig i duschrummet efter skolidrotten. Vi rullade noggrant ihop handdukarna till piskor och visade vår enorma kärlek genom att prygla varandra.
Hem till spegeln återvände jag som en karta över manlig intimitet. Kroppen var blodiga berättelser om vänskap: Knogarna sargade efter ”kronan” och ryggen uppsliten och ömmande efter omklädningsrummet.
Jag började se manligt umgänge som bristsjukdom. Vår samvaro präglades av en gränslös ängslighet som avhöll oss från att göra allt det som kännetecknar riktig vänskap. Det gällde att hålla sig till sådant som var manligt kodat. Att visa varandra uppskattning var det inte så det gick bort. Att söka stöd och tröst hos varandra var planeter från manligt kodat så det var omöjligt. Beröring var otänkbart om den inte var hårdhänt. Utrymmet för vad vi fick göra var så kraftigt kringskuret så att man tillslut bara kände sig trygg i tävlandet. Konkurrens var tillåtet så det mesta handlade om att vara störst, bäst och starkast. Eftersom den förhärskande mansrollen omöjliggjorde nära relationer lämnades man med begränsade valmöjligheter: Inordna sig i ledet eller ställa sig utanför och umgås med Mållgan.
I filmen ”Ben och Gunnar – en liten film om manlig vänskap” av Killinggänget sägs att det är omöjligt för en man att få en ny kompis efter att man fyllt 30. Kontaktytorna minskar. Lumpen och skolan är länge sedan och hur inleder man en vänskapsrelation? Det finns vissa koder. Man pratar inte länge i telefon. Man föreslår inte en fika.
Även mellan befintliga vänner reser sig koderna och reglerna. Man hänvisar inte till hjärtesorg, att man längtar efter den andra, eller att man behöver en pratstund om man vill ses. Det är aktiviteter som gäller. Man super och spelar biljard eller badminton.
Har du varit inne i en biljardhall någon gång? Du kommer inte att se särskilt många tjejgäng runt borden och det är inte för att kvinnor skulle vara mindre intresserade av själva spelet än killar. Biljard är det perfekta sättet för män att ta sig förbi blindskären, att bota sin sociala nöd utan att göra bort sig.
Den amerikanska antologin om manlig vänskap ”Men´s friendship” nämner fyra hinder för nära manlig vänskap: konkurrens, brist på förebilder för manlig intimitet, homofobi och mäns behov att ha kontroll, vilket gör att de ogärna visar sin sårbarhet.
Det stämmer säkert. Men vad exakt är det i mansrollsidealet som gör oss ängsliga och konkurrerande?
Kanske stammar det från tiden då männen lämnade samarbete och landsbygd för storstad och konkurrens.
Det är som att någonting säger att en pojke blir man genom att besegra andra män. Då är det klart att det blir svårt att ingå nära relationer. Är man fortfarande man om man blottar strupen för sin medtävlande?
För några år sedan gjordes en undersökning som visade att 20 procent av de svenska männen saknar en nära vän. Det råder en social nöd och mansrollen ser ut att var boven i dramat. Spännvidden för vad som anses manligt är minimal och intimitet ingår helt enkelt inte.
Jag tror att det får stora konsekvenser för mäns psykiska hälsa. För det är inte sant att själv är bäste dräng. Alla behöver någon som kan plocka upp en när man mår dåligt, någon som skyddar en från sig själv när man är svartsynt och destruktiv, någon som lindrar ensamheten. Över 70 procent av alla självmord begås av män, tre av fyra som dör av narkotika och alkohol är män och män lever i genomsnitt fem år kortare än kvinnor. Hur många år skulle inte räddas om man demonterade den förbannade mansrollen? Hur många liv? Hur mycket skattepengar?
För 15 år sedan saknade var tredje svensk man en nära vän. Utvecklingen har alltså gått framåt. Kanske kan se mäns nära relationer som ett slags jämställdhetsindex. Mansrollsidealen vidgas, ängsligheten minskar och toleransen ökar. Könsrollerna har inte alltid sett ut som de gör precis just nu och det visar att det finns förändringspotential. Vår ensamhet och sociala nöd inte är ristad i sten.
Mannen som autonom enhet har blivit omsprungen. Själv är inte bäste dräng. Bra karl nätverkar. Man ska sköta sig själv och söka hjälp av andra.
Den nya generationen odlar sina nära relationer. Homosexualitet ses inte längre som ett enormt brott mot mansrollskontraktet och heterosexuella män kan ha homosexuella förebilder.
På internet är det ingen som bryr sig om vilket biologiskt kön man har eller vem man helst delar säng med.
Så äntligen kanske vi kan lägga den förhärskande mansrollen till handlingarna. Vi behöver inte sån skit. Om vi nogsamt undviker att uppfinna en ny och lika statisk mansroll så kan vi slå oss fria från könsrollsförväntningar.
Alla kommer inte ha vänner, alla kommer inte vara fina och härliga män och människor. Men själva könsrollen kommer sluta resa sig som ett hinder mellan oss.
Senaste kommentarer