Det finaste jag ägde som barn var min My Little Pony-samling. Där fanns bland andra Applejack, Fluttershy, Pinkie Pie och Rainbow Dash. Jag älskade dem alla.
Jag hade ärvda kläder, hår som var för fjunigt för att kamma till en trendriktig stubb och dessutom hade jag generande eksem, men vad spelade det för roll när jag ägde en av Huddinges absolut finaste My Little Pony-samlingar.
En dag skulle jag äntligen få ta med den till dagis. Förmodligen skulle kompisarna häpna över min rikedom. Jag hade förberett mig. Manar och svansar var noga borstade. Klanderfria. Under hovarna hade mamma skrivit mitt namn så att inte någon få för sig att försöka stjäla det dyrbaraste jag ägde.
Jag trippade till dagis den dagen. Förväntansfull. Vad händer ens när man visar upp någonting så fint? Blir man populärast på hela avdelningen? Blir de andra avundsjuka? Blir det bråk om vem som ska få låna först? Det enda jag visste säkert var att jag skulle göra en storartad entré.
Redan i dagishallen plockade jag fram mina dyrgripar så att alla skulle se.
”Det där kan inte killar leka med!”, sa Kevin.
”Han har tjejleksaker!”, sa Janne.
Alla skrattade. Det tog ungefär en hundradels sekund att förvandlas från universums stoltaste person till den mest skamsna. En praktfull fjäril som blixtsnabbt regredierade till puppa.
Jag sa att det var mina storasystrars hästar. Sedan gömde jag dem i min låda, under snuttefilten.
Det var första gången jag drabbades av den isande insikten om att jag inte var fri. Jag var pojke och det fanns oskrivna regler som i detalj stipulerade vad jag fick och inte fick göra. Jag fick bara leka med leksaker som var avsedda för pojkar. Jag fick bara bära färger som ansågs lämpliga för pojkar. Jag förväntades ta mycket plats och leka fysiska lekar. Jag fick gärna härja runt på gården och brottas i leran. Jag fick inte var för stillsam och timid. Jag fick inte ha för mycket tjejkompisar.
I fortsättningen lekte jag bara med My Little Pony-samlingen hemma i källarförrådet. Jag hade fått en uppgift som överskuggade allt annat: Att bli den pojke som jag förväntades vara
Så fin, sorglig och viktig text- det gör ont i hjärtat. Säger som många andra:: det går åt rätt håll men inte tillräckligt fort.
Jag känner igen mig, verkliken. Jag samlade på my little pony också som barn. Det fanns ju klistermärken som det gick att samla på också. Kommer ihåg blicken jag fick och känslan i kroppen när jag visade upp dessa klistermärken för en kompis. Det märktes att det inte var riktigt ok att intressera sig för sådana ”tjejsaker”. Jag gjorde som du packade ihop och sa något om att det var på skoj och sen var jag inte lika sugen på att fortsätta det samlandet. Tycker att det finns tecken på att det går åt rätt håll i dagens samhälle, men när jag lyssnar i korridorerna på barnens skola så känns så mycket av pratet och attityderna igen tyvärr. Det går åt rätt håll kanske, men inte tillräckligt fort.
så otroligt sorgligt. Jag hoppas verkligen att vi kommit lite längre nu. <3
Min son älskade också My little pony, men även lego Friends. Det fick abrupt slut när någon kille på dagis påpekade att det var tjejsaker. Jag blev så trött… dessa normer.
Men vi sket i detta och köpte det stora Friends-legohuset och lekte järnet med det!
Och killen som tyckte det var tjejigt också har varit här och lekt med det! Bara att jobba vidare och framhärda!
Åh Manne. Min son älskar också My Little Ponys och kan alla karaktärerna utantill. Han går hos dagmamma med få barn i olika åldrar, vilket är så bra för just sånna här situationer; han får vara sig själv och alla tycker de är väldigt fina när de är med.
Men jag har många gånger fasat över hur det blir i skolan, att han ska få vara sig själv även där. Man kan ju hoppas. Det räcker ju tyvärr ofta med att ett eller ett par barn säger något. Jag minns till exempel dig från skolan och att du umgicks mycket med tjejer, men som något väldigt bra och inte alls konstigt.
Det är viktigt som förälder att prata med barnen om att det inte alltid är de som hörs som har rätt och lyssna på de som vill en väl istället för tvärtom (även om det är svårt), tror jag.
Jag blir så ledsen av att läsa din text. Jag har en liten son på fyra månader som jag vill ska bli en människa som får upptäcka livets alla aspekter och vara precis som han vill. Samtidigt har jag redan under dessa fyra månader insett att mallarna är mycket snävare för pojkar än för flickor. Jag hoppas bara att rollerna fortsätter vidgas så att min fina lille unge får vara sig själv. Tack för att du jobbar för att bidra till det.
Bra text om en pojkes hårda vardag. Kanske gav den erfarenheten och liknande bränsle till din framtida roll som jämlikhetskämpe. Undrar om det är så mycket bättre i dag?
Fortfarande samma situation. Min son gick i trean två år sedan, Började i en ny klass. Första dagen. Alla ska presentera sig med namn och sina intressen. Sonen gör det ödesdigra misstaget att berätta att han gillar Minecraft och My little pony. Ingen hörde Minecraft, verkade det som. Mobbingen började omedelbart. Han började på ny skola i fyran och lärde sig att hålla inne med vissa saker. Sorgligt!
Lärarna på förra skolan talade med mobbarna flera ggr. Och visst upphörde de höga skratten och pikarna. Men istället viskades det och han var inte intressant som vän oxå en form av mobbing.
Jag har lärt mina barn att man får gilla vad man vill, Tjejer kan leka med bilar och svärd, pojkar kan gilla rosa och leka med hästar. Men jag kan tyvärr inget göra åt dessa småkillar som redan lärt sig vad man som kille får och inte får göra. Och tyvärr är det min son som måste anpassa sig och lära sig den hårda vägen. Blir så jävla arg. När ska vi sluta befästa könsrollerna?
Åh vad ledsen jag blir.. Problemet är ju att även om vi är många som tänker som du, så är det lika många (om inte fler) som tidigt talar om för sina barn hur de förväntas vara. Jag letade kläder på en barnmarknad härom veckan och råkade höra två mammor: ”Det är hopplöst med begagnade pojkkläder – de är sååå slitna på knäna jmf med flickornas!”
Kunde inte låta bli att flika in:
”Det säger ju någonting om hur vi uppfostrar våra barn att leka..”
Mammorna tittade helt oförstående på mig och tyckte nog jag var knäpp..
Min son är snart 6 år och hans favoritfärg är fortf rosa. När han fick välja färg på vinteroverall tvekade han inte en sekund: Didrikssons chockrosa. Det värsta var att en liten tagg av tvivel grodde inne i mig när jag tryckte på ”beställ” eftersom jag oroar mig på förhand för vad andra (pojkar) skall tycka om hans overall. Kommer han ändra sig? Kommer jag behöva köpa en ny (dyr) overall när de elaka kommentarerna fällts?
Vintern har passerar och han älskar fortf sin rosa overall, så jag antar att ingen sagt något dumt. Men nästa år börjar han förskoleklass på en lågstadieskola, åh vad jag hoppas att han skall få ha sin favoritfärg ifred!
All kärlek till dig och till den lilla pojke du var! Låt oss stötta dagens spirande små, både pojkar och flickor, att må bra och växa så som de är.
Åh. Stackars lilla barnet Manne. Jag blir så ledsen när jag läser din text. Som lärare är jag nyfiken på hur förskollärarna hanterade situationen? De måste väl ha hört? Hörde personen som lämnade dig på förskolan vad de andra barnen sa? Hade det hjälpt om någon vuxen sagt nåt? Hade en vuxen kunnat ge dig upprättelse? Kram till dej
equestria Girls
Stark text!!
Lever i skräck för när det här händer min son. Han är fyra år och han älskar rosa, glitter och hästar. Lastbilar och sådant kan också vara kul, men det är ett intresse som man ju inte vara lika rädd för. Jag är beredd att stånga mig blodig för hans rätt att få vara sig själv och tycka om vad han tycker om, men det kommer ju alltid finnas den där stunden då jag inte är där. När omgivningens dömande blir något som gör honom illa. Och jag är så jäkla rädd för det.
Känner så igen mig i det du skriver ❤
Jag har en son på snart sju som också älskar glitter, my little pony och nu senaste när vi skulle köpa vinterstövlar valde han de rosafärgade pantermönstrade. Och jag frågade gång på gång om han var säker för jag själv blev så orolig att han skulle bli retad. Till slut bestämde jag mig för att han (så klart!) skulle få de rosa. Och han sprang runt huset 100 varv och skrek att han stövlar var de snabbaste stövlar han någonsin haft. Och fritidspersonalen sa direkt wow vilka snabba stövlar! Och ingen har kommenterat det negativt. Och ingen retar honom. Och han klär med självklarhet ut sig till Fab freddie och klär sig i glitterkavaj. Det är ju omöjligt att skydda sina barn mot den värld de ska leva i. Man får bara hoppas att de ska få vara sig själva så länge som möjligt. Och att man har gett dem tillräckligt med kärlek och trygghet att de tar sig igenom dessa svårigheter. Och att de i alla fall kan vara sig själva hemma och hämta mod där<3