Manne Forssberg

Välsigna mig kära bloggläsare, ty jag har syndat. I gammal välbekant ordning. 

1. Barnen har börjat uttrycka en allt starkare längtan efter att få ett småsyskon. Jag längtar också ihjäl mig efter en bebis. Som god förälder borde jag naturligtvis göra mitt bästa för att mildra deras längtan eftersom jag vet att det finns vissa bärande element av familjen som är aktivt osugna på tillökning. Så mogen är jag tyvärr inte. Jag låter mig dras med i bebispratet. Pratar med tårfyllda ögon och ostadig röst om hur himlastormande ljuvligt det är att ha en liten bebiskropp intill sin egen. Om hur fantastiskt det vore att ta emot en liten nyföding tillsammans med mina bebisälskande döttrar. Jag ser till de icke bebissugna delarna av familjen utsätts för påtryckningar av ombud. Jag är som en familjelivets Frank Underwood. Fy fan!

2. Jag förvandlas till ett monster nästan varje natt. Vi har en 160-säng (vilka vuxna människor har ens en så liten säng?), vilket innebär att det är omöjligt att inte få åtminstone två pungsparkar och ett slag i huvudet när barnen bestämmer sig för att sova med oss. Det bestämmer de sig för hver gang. Jag muttrar ilsket, utbrister ”HERREGUD VAD MYCKET FOLK DET ÄR HÄR!”, eller ”DET HÄR FUNKAR INTE, JAG KAN INTE SOVA!!!” och gör natten till ett litet helvete för resten av min familj.

Eller förresten: Det kanske inte alls är så att jag förvandlas till ett monster om nätterna. I själva verket är det kanske snarare så att jag förvandlar mig till en anständig och trevlig människa om dagarna. Hemska tanke!

3. Stambyteskaos råder som bekant hos oss och vårt sovrum är en byggarbetsplats. Därför har vi flyttat in sängen i vardagsrummet. Jag har dock köpt en 73 centimeter bred och 180 centimeter lång, extremt gnisslig luftmadrass som jag har ställt in i sovrummet aka byggarbetsplatsen. Dit tar jag min tillflykt ibland. Jag är alltså så osugen på att dela säng med mina älskade barn och min underbara fru att jag hellre ligger på golvet i byggdamm. Till mitt försvar kan jag säga att ingen saknar mig när jag försvinnner. Alla drar en unison suck av lättnad och börjar omedelbart le lycksaligt.

Har ni några föräldrasynder att bekänna? Biktbåset är öppet.

Throwback till den gången vi demonstrerade för bättre förlossningsvård. Också ett snillrikt sätt att påverka familjens mindre bebissugna element.