Slottskogsvallen. Klassisk mark. Ungefär femton grader varmt, solsken och en lätt bris. Endast några hundra startande på maratonloppet. Nedräkning. Adrenalinrush. Rocky-soundtracket pumpande ur högtalarna. Så var det igång.
Målsättningen var att springa på 3.50. Planen var att hålla 5.15-fart första halvan och 5.35 fart andra halvan. Nästan omedelbart hittade jag några lite för snabba ryggar att hålla. Det gick ungefär tio sekunder snabbare per kilometer än planerat, men det var härligt att springa och jag var märkligt orädd.
Banan gick på en relativt flack cykelbana. Man sprang längs mysiga villaområden och hav. Höstfärger, skärgårdskobbar, och söndagsflanörer. Jag blev sugen på att omedelbart flytta till Göteborg. Det var en vändpunktsbana med två varv, vilket alltså innebär att man sprang samma sträcka fyra gånger. Efter vändningen fick jag medvind vilket ledde till att farten drogs upp ytterligare. Den sextonde kilometern tog 4.59. Jag var fortfarande obekymrad.
Vid vändningen på Slottskogsvallen insåg jag att jag hade sprungit första halvan på 1.47. Åtta minuter snabbare än ursprungsplanen. Jag insåg att jag borde kunna slå av på takten men ändå få en bra tid.
Självförtroendet var gott. Eftersom jag har sprungit 37 kilometer på träning borde inte dryga 42 på tävling vara några större problem. Vaderna blev dock allt stummare. Dessutom hade jag en dryg mil i motvind framför mig. Kilometertiderna blev lite sämre, men läget var fortfarande under kontroll. Jobbigt men hanterbart.
Efter sista vändningen tänkte jag att jag skulle få skjuts av medvinden. Det hände inte. Kilometer 32 tog 5.29 trots att jag pinnade på så bra jag kunde. Fortfarande hanterbart men väldigt jobbigt.
Jag började tänka på att det bara var ungefär 55 minuter kvar tills jag var framme. Då skulle jag dricka cola och ligga ner. Problemet var bara att 55 minuter var eoner av tid i tillståndet som jag befann mig i.
Sista fem kilometerna blev det riktig jobbigt. Knappt hanterbart. Jag drack tre muggar sportdryck vid vätskekontrollen bara för att få stanna lite längre.
Jag tänkte att jag var en hårding. Att jag var Mikael Ekvall. Att jag kunde klara detta. Jag räknade med möda ut hur långt det kunde vara kvar. 20 minuter? Det var föga trösterikt. Jag ville vara framme nu. Jag frågade mig själv. Är smärtan acceptabel? Eftersom svaret (med stor tvekan) var ja, kunde jag fortsätta utan att fundera över hur långt det var kvar.
Krampen var på gång. Jag kände oroväckande pirrningar i benen. Farligt stela vader. Den näst sista kilometern var den långsammaste. 5.53. Sista kilometern vågade jag öka en aning.
Tiden blev 3.44.06. Betydligt snabbare än planerat och nästan 50 minuter bättre än mitt första maratonlopp som jag gjorde för fyra månader sedan. Jag var för tom i huvudet för att ens kunna känna några riktiga lyckokänslor.
Jag la mig på en bänk och översköljdes av kramp. Så fort jag rörde någon kroppsdel i underkroppen fick jag kramp i den. Till och med i höft och hålfot. En snäll funktionär tog hand om mig. Det visade sig att det enda som funkade vara att hålla sig i rörelse. Jag haltade omkring och åt chips. Hejade på alla som gick i mål.
Hemma på hotellrummet kom lyckoruset. Och tacksamheten. Jag började springa för drygt sex månader sedan och min kropp har tillåtit mig att springa tre maraton och ett halvmaraton. Jag kommer nog alltid spara min Asics Dynaflyte 2 när det är dags att pensionera dem. De har upplevt mer än de flesta löparskor någonsin får uppleva under en livstid. Fyra långlopp. Förbättring med nästan 50 minuter på maratondistansen. Sukhothai, Bangkok, Gran Canaria, Göteborg och Stockholm. Smärta och glädje. Lätta och tunga steg.
Stockholm Halvmarathon
Jag ägnade kvällen åt att äta Belloras sinnessjukt goda pizza, kallskuret, samt julmust och en generöst tilltagen snacksbuffé.
Nu dröjer det innan jag springer lopp. Jag sa springa långsamt i skogen och njuta av hösten. Men först ska jag vila min svårt sargade kropp.
Men då, fyfan så bra jobbat! *HEJA*
Detta är en mycket välskriven lopprapport och grattis till ett nytt pers.
Det finns en sanning bakom din liknelse med Mikael Ekvall. Om du inte visste det, så är största chansen att beskåda Mikael Ekvall i aktion är att springa på den gamla banvallen för Säröbanan, där Göteborg marathon går. Säröbanan är där Mikael springer majoriteten av sina pass när han är hemma i Göteborg.