Så, i lördags, var det dags för min första halvmara. 21,1 kilometer i ett soligt Stockholm.
Kraftiga obehagskänslor innan. Ungefär som när man gick i skolan och skulle skriva prov: Man visste att man skulle bli tvungen att anstränga sig till sitt yttersta. Plocka fram alla krafter man förfogade över.
Det är obehagligt att veta att man snart ska springa länge i en obekväm fart. Jag gick på toaletten ett tiotal gånger på morgonen. Som alltid inför lopp. Sedan promenerade jag till tunnelbanan och upptäckte att jag hade jätteont i högervaden. Alla krämpor vrids upp till max när man snart ska springa. Självtvivel som spön i backen.
Jag hoppades på att springa på 1.45. Det var svårt att veta hur realistiskt det målet var eller hur jobbigt det skulle bli. Det snabbaste jag har sprungit distansen på träning är 1.52. Den gången var det jättejobbigt.
Vid expoområdet mötte jag upp min lillebror Johannes. Även han är en extremt nybakad löpare. Precis som jag började han springa i våras. Han hade samma målsättning som jag och vi bestämde oss för att springa tillsammans så mycket som möjligt.
Första kilometern var oerhört trång. Jag tog sikte på farthållaren för 1.45 och försökte att inte springa om för mycket eftersom man springer onödigt långt och slösar en massa energi på att sicksacka. Blev ändå lite orolig när jag såg att första kilometern hade gått i 5.30-fart. För att nå målet skulle jag behöva springa under 5-tempo. Jag låg redan efter. Andra kilometern tog 5.09. Fortfarande efter. Tredje kilometern tog 5.01. Ytterligare efter.
Ansträningningsgraden var ganska lätt, men jag kände ändå en viss oro. Tänk om det skulle bli jättejobbigt längre fram. Den fjärde kilometern lättade trängseln och farthållaren började springa fortare. Ibland ner mot 4.30. Folk hejade. I Rålambshovsparken gjorde cheerleaders gruppakrobatik. En kvinna spelade flöjt. Solen sken och det var 17 grader. En ganska idealisk dag för löpning.
Jag tappade bort min lillebror och vi sprang åtskilda ett par kilometer. Efter ungefär 10 fick jag syn på honom, några hundra meter fram. Jag blev tvungen att springa i 3.50-tempo för att komma ikapp.
Första milen hade tagit 48,23 och jag insåg att jag låg bra till för att klara målet. Nu vågade vi springa om farthållarna och gå mer på känsla. Farten vreds upp ett snäpp.
De följande nio kilometerna var ljuvliga. Jag njöt av att springa, jag hade kontroll över ansträngningsgraden och jag insåg att jag inte plötsligt skulle börja må jättedåligt.
De sista två kilometerna vågade jag trycka på nästan fullt. Den näst sista gick kilometern tog fyra minuter och arton sekunder.
Jag insåg att jag skulle klara målet, men hade ingen aning om hur stor marginal jag skulle få. Jag var för andfådd för avancerad matematik.
1.40.44 blev tiden. Fullständigt triumfatorisk känsla att gå i mål. Jag hade överträffat mitt ganska vidlyftiga mål med mer än fyra minuter. Dessutom ökades farten genom hela loppet. Andra halvan var betydligt snabbare än första. En så kallad negativ split. Den andra milen gick en minut snabbare än den första. Jag hade kontroll över min utmattning, var herre över min situation och njöt den största delen av loppet.
Dessutom slog jag min lillebror med 20 sekunder. Oerhört viktigt.
Senaste kommentarer