Idag har Ruth och jag sprungit 43 kilometer. Vilken vansinnigt härlig dag vi har haft. Kanelbulle och varm choklad på Vurma, lek på Bryggartäppan på Söder, gnistrande sol, någon enstaka minusgrad, sushilunch och drygt fyra timmar löpning. Dessutom har vi pratat med varandra typ hela dagen. Ruth har haft det ganska trivsamt eftersom hon inte behövde springa en enda av de 43 kilometerna. Hon har mest tittat på film, beundrat utsikten, njutit av fartkänslan, ätit godis och pratat med mig.
Ruth har saknat sina vagnar sedan vi gjorde oss av med den sista för typ två är sedan. För några veckor sedan sa hon att det är trist att jag inte sprang när hon hade vagn, eftersom det hade varit kul att vara med på mina löpturer. Jag höll med till fullo. Det skulle vara underbart att ha med henne. Så himla trist att jag inte upptäckte löpning förrän i våras.
Jag kom på att vi kunde låna en vagn och springa ett ultramaraton (alltså en distans längre än 42,2 kilometer). Jag tänkte att det kunde vara kul för Ruth att ha varit med på min längsta löptur någonsin. Idag hände det äntligen. På mina insta stories finns rapporter från dagen. Tack Thule för att jag fick låna en Thule Glide 2, tack Stockholm för att du är så vacker och tack Ruth för att du är så underbar att hitta på äventyr med.
I höst börjar Ruth i förskoleklass och har skolplikt, så det gäller att passa på att hitta på äventyr på vardagarna nu när vi har chansen.
Ruth och jag är mycket stolta efter vår långtur. Jag kallar henne numera uteslutande för Ultra-Ruthan.
Hammarbyhamnen
Bryggartäppan
Efterlängtad sushilunch
Senaste kommentarer