Den 26 mars fick jag en oväntad förfrågan: En person hörde av sig och frågade om jag ville springa Sukhothai Marathon i Thailand i juni. Jag fick välja på tre distanser. Maraton, halvmaraton eller 10 kilometer.
Det var märkligt att jag blev tillfrågad eftersom jag verkligen inte är någon löpare. De senaste fem åren har jag sprungit kanske femton gånger. Alltid i ungefär samma tempo och alltid under ganska stora umbäranden.
När jag fick frågan hade jag sprungit en liten runda en handfull gånger de senaste månaderna och ville bli en löpare. Därför tackade jag omedelbart ja och bestämde mig för att springa den längsta distansen. Maraton! 42,2 kilometer!
Jag laddade ner ett träningsprogram på internet och dömde mardrömmar om värme och löpning hela natten.
Den 31 mars tog jag min första riktiga löptur. 16 kilometer i tio minusgrader.
Sedan dess har jag sprungit på. 3-4 pass och 2,5-5 mil i veckan. All träning har syftat till en enda sak. Att överleva Sukhothai Marathon.
I förrgår var det dags.
Jag vaknade adrenalinstinn och supertaggad klockan tre på natten. Loppet skulle starta fyra. Malin Ewerlöf, som är med på resan, hade givit mig massor av bra tips.
Sukhothai var Thailands första huvudstad och grundades av Angkor på 1200-talet. Starten skulle gå i stadens själva hjärta – tempelparken. De 800 år gamla monumenten lystes upp av marschaller och i träden hängde papperslyktor. Än så länge bara ungefär 28 grader i luften. Nästan 100-procentig luftfuktighet dock.
Starten gick och jag försökte att inte springa för fort, hitta min egen takt och skaka av mig det oerhörda att jag hade uppemot fem timmars löpning framför mig.
Efter ungefär fem minuters löpning kom vi ut på en platt och fin men ganska ocharmig landsväg. Vi sprang mellan bilar och och skällande hundar i kompakt mörker. Men jag trivdes. Låg i bekvämt 5.40-tempo och stannade vid varje vätskestation. Tänkte att jag hela tiden har mindre löpning framför mig än vad jag hade från början.
Efter cirka 18 kilometer sprang vi ut på mindre vägar i djungel och jordbrukslandskap. Dagen började gry. En man sprang upp jämsides med mig. Han var 60 år och sprang barfota i randig pyjamas och stråhatt. Hans löpsteg var det mjukaste jag någonsin har sett. Han peppade och hejade. Berömde min fart och vilja. Det var välbehövligt eftersom det inte var någon publik som hejade längs banan.
Han berättade att han har sprungit 145 maraton varav 20 i år. Han var jublande lycklig och studsade omkring mellan löparna, småpratade, pushade och tog selfies. Han var inte ett dugg ansträngd. Det var lättare för honom att springa maraton än vad det är för mig att ta en lugn söndagspromenad.
Efter 21 kilometer började det kännas tungt. Kilometertiderna blev sämre trots att ansträngningsgraden var högre. Det kändes som att jag kokade. Vid varje vätskestation hällde jag iskallt vatten över mig men det hjälpte föga. Pulsen var hög.
Vid 30 kilometer tänkte jag att nu är jag precis där jag vill vara i loppet. Upplösningen. Det dröjer inte länge innan jag får träffa reskamraterna, äta mat, ligga på marken och dricka cola. Bara 12 kilometer. Bara 8 kilometer. Jag började kallsvettas. Mycket märkligt. Efteråt har jag läst att det kan hända när man förbränner fett. Bara 3 kilometer kvar. Krampkänningar som blixtsnabba ilningar i vader och lår. Som tur är får krampen inte fäste. Målet. Jag kan se det. Reskamraterna skriker på mig i målfållan. Alla är lättade över att jag har klarat det. 4.13 blev tiden. Jag är outhärdligt nöjd.
’
Senaste kommentarer