När jag talar om mansrollens begränsningar så talar jag i egen sak.
Redan när jag gick på dagis förstod jag att det fanns förväntningar på hur en pojke skulle vara.
Pojkar skulle:
Ta mycket plats.
Vara fysiska .
Vara hårda.
Tävla.
Vara starka.
Vara modiga.
Pojkar skulle inte:
Gråta.
Leka med leksaker som ansågs som tjejleksaker eller bära färger och attribut som ansågs som tjejiga.
Vara för stillsamma och timida.
Vara försiktiga.
Pojkidealet tog spjärn emot den förväntade flickigheten. Pojkarna skulle vara en motsats till hur flickor ansågs vara. Eftersom pojkar och pojkighet sågs som överordnat odlade vi misogyni.
För vissa pojkar var den förhärskande pojkrollen inte något större problem. De gillade att ta plats, tävla och leka hårt och fysiskt. Deras frihet blev inte hårt kringskuren av regelverket.
För andra var det mer problematiskt. Om man som jag var försiktig och rädd samt älskade att leka med dockor och My Little Pony ställdes man inför två dåliga val.
Man kunde skita i idealen och gå sin egen väg. Fördelen var att man då tog sig friheten att vara som man ville. Nackdelen var att man riskerade att stötas ut eller kallas för något nedvärderande eller obehagligt.
Man kunde också välja att försöka anpassa sig efter idealen. Nackdelen var att man då inte skulle få leva som den person man verkligen var. Ens livsluft skulle begränsas. Men man kanske åtminstone skulle passa in och få vännner.
Jag valde anpassning.
Tror det är väldigt svårt att gå sin egen väg när man är ung. Tror att de allra försöker anpassa sig.
Bra inlägg tycker jag.
Ta gärna en titt hos mig:
https://saraabrahamsson.se