Magdalena Ribbing fick frågan om man får uppmana barn att krama folk. Hon svarade: ”Ingen människa, vare sig barn, ungdom eller vuxen, ska någonsin tillsägas att krama någon, föräldrar må vara undantag, annars aldrig!”
Så otroligt viktigt och glädjande klargörande. Jag minns med fasa hur vuxna tvingade till sig kramar när jag själv var barn. Min kropp var inte bara min. Den tillhörde varenda tio gånger så stor person som ville krama mig, placera mig i knät eller hissa upp mig i luften. Och om jag tackade nej till kramar ansågs det oartigt. Min vilja spelade liksom inte någon roll på den tiden.
Sedan fick jag egna barn och tänkte att deras uppväxt ska bli annorlunda. Att de själva ska får avgöra vad de vill göra med sina kroppar. Att jag skulle förvandla mig till en rytande tiger om någon hotade deras integritet.
Min äldsta dotter lärde sig att hålla upp handflatan och säga ”pop” (stopp) i artonmånadersåldern. Jag kände triumf. Nu kunde hon sätta gränser, slippa oönskade kramar och förhindra puttar och leksaksstölder från de andra barnen på förskolan.
När den där handflatan började riktas mot vänner och familj kändes det inte lika odelat positivt längre. Jag blev rädd att folk skulle känna sig avvisade och ledsna. Jag tyckte att min dotter kanske skulle överväga att vara lite mer generös med kramarna.
En klassisk scen från den tiden är avsked i en hall. Någon frågar mitt barn om hon vill ha en kram. Hon säger nej. Jag frågar: ”Är du säker på att du inte ska ge xxx kram?”
Jag blev inte en tiger som ryckte ut till rytande försvar för mitt barns integritet. Jag blev en person som ville undvika pinsamma situationer i hallen. Så oerhört beklämmande.
Dels för att min kompis kanske inte var supersugen på en tvångskram. Men framförallt för att barnkramar inte är någon slags present som vuxna kan ge bort till varandra.
När ett barn ger uttryck för kroppslig integritet är det en fantastisk sak. Att veta att man har rätt att säga ja till sådant som man vill göra med sin kropp och nej till sådant som man inte vill göra med den är oerhört värdefull kunskap som man har glädje av precis hela livet. När ett barn ger uttryck för kroppslig integritet borde man skjuta salutkanoner, dansa på bord och kasta konfetti över Kungsgatan.
Att tigga eller bjuda bort barnkramar är som att säga till sitt barn att det inte har rätt att bestämma över sin kropp och att man måste tolerera att folk gör sådant som är obehagligt med den.
Det är därför jag numera struntar fullständigt om avsked blir pinsamma och det är därför jag är så glad över Magdalena Ribbings tydlighet.
Jag bet en man i örat när jag var sju år och på en vuxenfest. Den salongsberusade mannen tyckte han var kul när han lyfte upp mig till en dans. Jag protesterade men hölls fast. Eftersom jag kom i höjd med hans öra så bet jag. Jag släpptes ner. Pappa blev faktiskt lite stolt över mig. Jag själv också. Och överraskad.
Mina barn har inte skjutsats runt bland vuxna som vill hålla bäbis och kramas.
Får en liten klump i magen när jag läser ditt inlägg, minns själv hur jag som barn kände mig tvingad (ingen talade om för mig att man kunde säga nej) till fysisk kontakt med typ halvt okända släktingar. Eller för den delen vuxna jag kände. Jag skulle ju vara liten, söt, gullig. Klart jag skulle ”ge en kram”, tycka det var roligt att bli upphissad i luften även i sjuårsåldern eller ta plats i någon vuxens knä om det fattades plats i bilen eller soffan. Nej, jag ville ju faktiskt inte det alls. Det var påtvingat, obehagligt, kränkande. Min kropp var min, men aldrig förstod jag att kunde säga nej till att få någon annans händer på den. Ännu ett minne, på 80-talet gick man ju på ”lekis”. Min fröken var lång, smal, ganska grov och inte särskilt mysig. En gång frågade jag och en kompis om vi fick gå till lekhallen. ”Ja, men bara om jag får en kram” svarade fröken. Minns än idag, 35 år efter, hur motbjudande det var att behöva krama henne.
Jag är jättenoga med att barnen bara behöver kramas hejdå och så vidare om de vill. Det gäller även mig själv som mamma. Vill min dotter inte ge mig en godnattkram så är det inget hon måste göra.
Självklart ska man inte tvinga varken barn eller någon annan till obekväm kroppskontakt, men hur går det sen när barnet vägrar att tvätta sig (sköta hygienen) eller vägrar att ge sin sittplats på bussen till en gammal tant för att baenet vägrar att sitta i knät på någon. Eller hur kul blir det när barnet, några år äldre, kommer hem från skola eller annan verksamhet och känner sig utstött eller ”mobbad” för att hen har valt att inte delta i något som kräver någon slags kroppskontakt med andra å de andra upplever hen som annorlunda, konstig och ”icke deltagande”. Jag säger bara att det inte alltid är så svart å vitt. Jag tror att man vid sidan om att man lär barnen om intigritet också måste lära barnen att ibland måste man helt enkelt göra saker som inte är så roliga eller saker man inte gillar så mycket. Annars tror jag att det kommer bli väldigt knepigt att navigera genom livet.
Jag har en son på snart 3 år och en till på intågande. Hur ska jag kunna lära mina söner att Nej är Nej och att det aldrig är okej att inte respektera ett Nej om vi inte respekterar våra söners Nej.! Hur ska vi lära våra söner att respektera andras rätt till den egna kroppen om vi inte respekterar våra söners rätt till sina egna kroppar.?
Jag kommer aldrig försöka övertala mina barn att krama någon de inte vill, oavsett vem det är. Ett nej är nej även för en 3 årig parvel!
Stopp min kropp
Tack, tack, tack Magdalena Ribbing! Det var på tiden att någon tog upp det här ämnet. Vill bara först säga att jag inte tycker det var något problem när jag var mindre och i tonåren, men är född 57 så är väl tillräckligt gammal för att själv inte ha upplevt kramtvånget som liten eller så hade jag släktingar som inte var så kramiga av sig. När jag träffade mina mor o farföräldrar så tog man i hand och neg, gammalmodigt, ja men bra mycket bättre än tvångskramar. Tycker vii har skapat ett ”kram som en trend – samhälle” nuförtiden. En kram tycker jag ska betyda något, Man kramar kanske någon man inte sett på länge och saknat, någon man älskar, sin partner och sina barn, det är ju naturligt. Mina barn har tyvärr fått ”lida” av dessa tvångskramar från släktingar. Jag skäms att jag inte vågat säga emot… Jag och mina barn kände och känner oss tyvärr fortfarande tvingade att krama folk i tid och otid . Har nu dessutom 2 st arbetskamrater som ska kramas vid slutet av varenda arbetsdag!! Vad gör man, någon som har ett tips??
Om en inte vill kramas, funkar det inte att bara säga att en inte vill kramas? Jag älskar att kramas, men tänker att det är viktigt att respektera att alla är olika. Folk som berättat för mig att de inte vill kramas kramar jag inte. Folk jag är osäker på frågar jag om jag får ge dem en kram, svarar de nej är jag helt okej med det.
Lite klurigt. Man vill ju lära barnet att fungera i samhället. Å ena sidan ÄR det ju faktiskt kutym i sverige att kramas tillbaka om någon erbjuder en kram. Man kan ju neka men det är faen skumt att göra oftast. Å andra sidan är man ju mycket mer aggressiv med att krama barn, lyfta upp och skit, det är ju absolut inte ok att göra med en vuxen.
En rimlig medelväg kanske är att lära vuxna i omgivningen att man måste fråga barnet, men att också lära barnet att man ska försöka vara snäll och låta folk krama en om de frågar.
Klokt och viktigt! ?
När jag växte upp där på 80-talet, så blev jag tvingad av både mina föräldrar och deras bekanta att krama dem innan de gick, jag minns än idag hur jobbigt och obekvämt jag tyckte det var. Speciellt när jag skulle sitta i knät på för mig okända människor. Jag har 2 tonåringar, när de var mindre kunde deras farmor skuldbelägga dem genom att säga hur ledsen hon skulle bli om hon inte fick en hejdå kram. Jösses Amalia vad jag fräste ifrån, så åt henne att sluta upp med att skuldbelägga mina barn pga att de inte ville kramas. Nu är jag både faster och gammelmoster till charmiga småtroll och jag minns hur min bror tackade mig när jag sa till hans son att det är helt ok att inte ge faster eller någon annan för den delen en kram om man inte vill. Man kan ge slängpussar och vinka.
Svårare än så ska det ju inte vara!
?????
Barn måste få bestämma över sin kropp annars kan de inte värja sig mot övergrepp. Jag bleb utnyttjad som barn ochvågade inte säga något då jag hade fått lära mig att jag inte bestämde över min kropp.
Vilken förebild!!
tänker på samma sätt ^^ bra förebild.
Mycket bra och viktigt budskap
Har du några smarta tips på hur man som vuxen ska kunna umgås de där ”ovälkomna” kramarna från andra vuxna?
Tror ni pratat i podden om att hålla armarn i kors mm… de funkar inte på alla.
Har en svärmor som ALLTID ska kramas när vi ses och det är jag inte alls förtjust i men vet inte hur jag ska undvika dem för att inte verka otrevlig. Jag har haft saker i händerna, burit barn, varit kladdig på händerna från matlagning, stått som en stel pinne, försökt ”ducka” genom att gå ifrån mm… omöjligt.
De borde kanske vara smidigast att bara meddela att jag inte gillar kramar. Men de känns också otrevligt.. och svärmor skulle aldrig släppa de utan sura och tjata om det till resterande familj resten av livet. ?
Förövrigt försöker jag också låta mina barn bestämma själva över kramandet och uppkastandet i luften, min stora har lärt det sig bra tycker jag. Däremot är inte alltid vuxna så lyhörda så de accepterar er nej tyvärr.
Tack för grymma podden!
Så bra skrivet!
Min son vill bara kramas med mig och min man. Men det har folk väldigt svårt med, både förskolepersonal men även far och mor föräldrar.
Man behöver inte vara fysiskt med någon bara för att visa att man gillar en person.
Låt barn och vuxna få ha sin integritet i fred?
Så bra och viktigt! Hur ska vi annars lära våra barn vad som är deras egna kropp och identitet. Och hur ska vi annars lära barnen att respektera andra människors kroppar och intrigitet.