manneforssberg

Manne Forssberg

Annons

BB-marschen!

BB-marschen idag. Så härligt att samlas några tusen människor, skrika ramsor och mötas i ilska över BB-kaoset. Att vara arga tillsammans. Hoppas att någon lyssnade på oss.

IMG_6507

IMG_6536

”VI PROTOSDERAR FÖR MAMMOR SOM INTE FÅR FÖDA DÄR DEM VILL”

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Protestera mot BB-kaoset!

Förlossningar är farliga. Det är gör ont, är blodigt och innebär i vissa delar av världen fortfarande stora risker för både mamman och barnet. Man kan inte (som vissa vill att kvinnor ska) förlita sig till naturlighet och djupt nedärvda erfarenheter i det här sammanhanget.  Naturen är nämligen grym. En förlossning är förvisso en snillrik process men inte särskilt säker. I Afghanistan dör 13 procent av alla spädbarn under förlossningen och samma siffror gäller för kvinnor.

Det man kan förlita sig till är modern förlossningsvård. Kunnig personal, sterila verktyg, avancerad smärtlindring, ständig övervakning av barnets hjärtfrekvens och kvinnans hälsa, samt blixtsnabba kejsarsnitt. Exakt det har vi i Sverige. Både vård och eftervård har varit världsledande. Mödradödligheten har varit världens lägsta och ingen har behövt oroa sig för att inte få plats på förlossningen eller för att kastas ut i princip omedelbart efter förlossningen.

 

225262_10150172429806498_7262473_n

Om det inte hade funnits bra förlossningsvård hade inte Iris funnits. Inte Ruth heller och sannolikt inte Sara. Jag hade inte haft någon familj.

 

Det är så oerhört smärtsamt att läsa om hur världens bästa förlossningsvård monteras ner.

Gravida kvinnor lever i stress över att inte veta om de ska få plats på BB.

Förlossningsavdelniningar läggs ner.

Vårdpersonal går på knäna och hinner varken dricka ett glas vatten eller byta mensskydd under arbetspasset.

Kvinnor skrivs ut blixtsnabbt efter förlossningen, innan de ens har kommit igång med amningen eftersom platsbristen är akut.

På ABF i Sollefteå hålls en kurs i att föda barn i bilen, eftersom det är 20 mil att åka till närmaste förlossningsavdelning sedan BB i Sollefteå stängde.

 

Såhär kan vi verkligen inte ha det. Vårdpersonal behöver drägliga arbetsvillkor och havande kvinnor ska inte behöva leva i skräck. Montera inte ner förlossningsvården!

På söndag arrangeras en riksmarsch mot BB-kaoset. Gå in på hemsidan och facebookgruppen för att se var din närmaste marsch finns och gå ut och protestera på söndag.

Läs även Cissi Wallins texter i ämnet  här för bakgrund.. 

 

 

20314718_10155758897851844_1838775854_o

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Karin Widh

    Förlossningsvården bör stå högst på prioriteringslistan. Satsa pengar på att öka personaltätheten och minska arbetsbördan, så att människor slipper fly från yrket.

Se fler...

Man är inte en fantastisk pappa för att man lämnar på förskolan

Några av er kanske ligger sömnlösa om nätterna och funderar över exakt hur hur högt ställda förväntningarna är på pappor. Vad krävs egentligen för att en pappa ska kallas hjälte och för att hans fantastiska föräldragärning ska ta världen med storm samt spränga internet?  Jag har tagit reda på svaret.

 

1.

Skärmavbild 2017-08-17 kl. 12.13.05

Skärmavbild 2017-08-17 kl. 12.16.02

 

Det här kan nästan beskrivas som en egen internetgenre. Folk som är glada över att deras pappor lämnade dem på förskolan och skolan. Inget fel med deras glädje. Men det är beklämmande att det blir en viral jävla atombomb när pappor går med sina barn till skolan. Och att kommentarstrådarna svämmar över av folk som tycker att det är hjärtevärmande och vittnar om fullkomligt sensationellt föräldraskap.

Ingen mamma har någonsin blivit delningsraket och ihjälkramad för att hon har lämnat sina barn i skolan.

 

2.

Skärmavbild-2017-07-09-kl.-23.13.11

Ändrar sitt liv. Tar semester! Är barnvakt! Hjälte!

 

3.

Skärmavbild 2017-08-17 kl. 13.36.00

Från Svensk Dams lista 15 bilder som visar att prins Daniel är en fantastisk pappa. Han kan mycket väl vara en fantastisk pappa, men det bevisas knappast av att han klappar sitt barn på armen, bär sin bebis, eller sätter på hörselkåpor på barnet under en konsert. Ändå ganska härligt för alla pappor: Jag klappar mitt barn på armen ibland, alltså är jag en helt jävla fantastisk far. Pukor och fanfarer till min ära!

 

4.

Skärmavbild 2017-08-17 kl. 13.22.45

Eller denna superdelade hyllning till män som är med på förlossningen. värda tacksamhet, kärlek, uppskattning och gråtemojis. Nyhetsuppdatering: Deras partners var också med på förlossningen och gjorde en ganska betydande insats. Men det är klart att papporna ska hyllas. De valde att vara med! De såg känslomässigt engagerade ut! Hjältar!

 

Svaret på den inledande frågan är alltså att det räcker att lämna barnet till förskolan, smeka det på armen, vara med på förlossningen eller ta hand om barnet när mamman jobbar för att vara en HELT UNDERBAR pappa. En riktig hjälteförälder. Det är djupt jävla beklämmande för det bevisar exakt hur låga tankar vi fortfarande har om mäns föräldraskap och hur mycket mer vi förväntar oss av kvinnors dito. Och mamman som gör mest får aldrig några hyllningar, hon finns ju där hela tiden, det är ju hennes jobb. Om hon vistas utan sitt spädbarn i några minuter blir hon ifrågasatt medan pappan omedelbart hyllas eftersom han klarar av att hålla i ett spädbarn. Så orättvis får tillvaron fan inte vara .

Jag tycker att vi höjer trösklarna för hjälteförklaring ett litet snäpp. En gång för alla. Man är inte hjälte för att man:

1. Är med sitt barn.

2. Smeker sitt barn på armen.

3. Tycker väldigt mycket om sitt barn.

4. Ställer in arbetet för att vara med barnen.

5. Lämnar barnen på förskola/ skola/ högskola.

6. Närvarar vid sitt barns födelse..

 

Men man kan vara en underbar förälder ändå.

 

 

 

 

Tipstack till Hannah Arnhög och Nisse Edwall.

Annons
Kommentera (5)

Kommentera

  1. Nikidellati

    Jag instämmer, förstår din och alla andras frustration!! Tycker det är löjligt hur strukturer och förväntningar i samhället och hemmet påverkar både kvinnor och män i deras relation. Alla kan inte mer än att utgå från dem själva och deras förutsättningar. Alla hem, relationer och familjer fungerar olika, för vi är alla olika, unika. Tänker olika, gör olika, mår bra, blir lyckliga av olika skäl. Därför bör vi inte annat än att agera på det sätt som fungerar för oss själva, utan att tänka så mycket på vad andra tycker och tänker. För det är deras okunskap. Inte din. Du vet vad som fungerar för dig och din familj. Andra människors okunskap, om i detta fall vad jämställdhet är eller om förutsättningarna i denna familj, behöver inte bli ditt nederlag. Ibland glömmer vi bort oss själva i alla förutfattade meningar i samhället, alla fördomar som finns och alltid kommer finnas, skapas. Vi måste komma ihåg att det är vi själva som räknas. Vad någon annan tycker och tänker om dig behöver inte röra dig i ryggen, så länge du och din familj mår bra.
    Med detta sagt. Måste dock påpeka att jag lämnas med vissa frågetecken efter detta lästa inlägg, Manne. Du har absolut med mig i dina argument för att vissa saker inte automatiskt gör en pappa till ”hjälte” och att det är orättvist hur kvinnor respektive män bemöts i dessa aspekter. Men den frustration du förmedlar med texten hjälper mig inte att tänka positivt, att saker och ting kan/kommer ändras. Du borde beskriva motsatsen till det som ”inte” gör en pappa till ”hjälte”, alltså vad du tycker gör föräldrar, inte bara pappor, till bra föräldrar. Då får din text och argumentation tiodubbel så stor kraft och lämnar läsaren aka mig med en positiv energi och tanke att ”jag måste göra nåt, jag vill förändra” snarare än ett enskilt frustrerat klagorop. Annars väldigt bra och viktigt ämne! Mer diskussion om detta för folket!

  2. Annica

    Min dotters pappa reflekterade över detta under hennes första år; han ansågs vara en hjälte, duktig, superpappa, när han ensam skötte om vår dotter. Samtidigt så sågs det som självklart och naturligt att jag gjorde samma sak. Han fick ofta höra att han passade sitt barn, jag fick höra att jag tog hand om mitt barn. Han ansågs vara hjälpsam när han skötte nattningen efter att jag hade ammat vår dotter 2-3 timmar i sträck. Jag var aldrig duktig, jag var ingen hjälte, jag var ingen supermorsa. Jag gjorde ju bara det som jag skulle göra, inget extraordinärt. Jag gjorde bara som mammor ska.

    Min nya partner, min dotters bonuspappa, har även han uppmärksammat detta när han har hand om dottern på egen hand. Människor tittar beundrande på honom om han hämtar/lämnar på förskolan, om de tar en glass tillsammans ute på stan osv.

  3. E

    Bra, håller med om att män är duktiga på att få uppmärksamhet för rätt lite. Jag tänker ofta på hur sjukt fantastisk mamma jag är på alla sätt men undrar varför ingen nånsin creddar mig? Och när det gäller förlossningen undrar jag varför man aldrig fått en ”shit vad grym du är som kan föda ut 2 barn utan bedövning”. Det är fan sjukt. Jag ska verkligen berömma mig själv då och då för ALLT jag klarar av.

  4. Emma

    Vi fick ingen plats på förlossningen så vår yngsta son föddes hemma med assistans av min man. Ingen har kommenterat min insats men min man blev enormt hyllad.

Se fler...

När Sara svimmade på uppropet

Iris upprop idag! Första dagen i ettan. Med viss möda tog jag mig upp ur sängen. Armen ni vet. 

IMG_6331

Vi tog plats i klassrummet. Ögonen tårades förstås ganska omgående. Barnen var pirriga och förväntansfulla. Läraren pratade om sin egen pirrighet.

IMG_6330

Jag tänkte på att tiden är flyktig som en gas. Jag tänkte på när jag fick hålla Iris första gången, det var för ett ögonblick sedan men ändå i ett annat liv. Hur hon lyftes upp bakom operationsskynket av kapabla armar, hur jag grät av lättnad när jag hörde hennes första skrik. Hennes blodiga lilla kropp i min famn. En person som jag hade längtat ihjäl mig efter i nio månader och som jag redan älskade trots att jag överhuvudtaget inte kände henne., Jag tänkte på när hon lärde sig cykla på skolgården alldeles utanför fönstret för några år sedan. Jag tänkte på när jag själv började i skolan. Att jag fortfarande är det pirriga barnet och att det är obegripligt att jag nu har ett eget pirrigt barn som börjar i skolan. Jag tänkte även på att det var jobbigt att stå. Att sängliggande passar sig bättre med mitt allmäntillstånd.

Då plötsligt segnade Sara ner på golvet med en duns. Alltså mitt under uppropet. Jag försökte resa henne upp. Folk rusade fram med vattenglas och blöta pappershanddukar. Iris grät och hoppade upp i min famn. Full kalabalik. Efter några jävligt långa sekunder återfick Sara medvetandet och fick återhämta sig i en soffa i ett angränsande rum. Sjukt läskigt. Iris kommer aldrig glömma uppropsdagen.

Sedan åkte jag in till ortopedmottagningen och halade fram min rödblossande, svullna och fortfarande varma vänsterarm. Läkaren trodde på rosfeber. Tack alla som har hjälpt till med diagnos i kommentarsfältet. Ni gav mig lite kött på benen.

Vilket skröpligt gäng vi är för närvarade, familjen Forssberg.

 

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. Cattis

    Hoppas att det gick bra för Sara. Jag började dock skratta hysteriskt när jag läste det. Min son började F-klass idag och jag sade att jag kanske skulle råka gråta vid uppropet. Han sade att han inte ville att jag skulle göra det, det skulle vara jättekonstigt. Tänk om jag hade svimmat istället.

Se fler...

Åtta timmar på akuten (is too long baby)

För en dryg vecka sedan fick jag en liten ömmande, men inte molande, knöl under vänster armbåge. Den har inte på något vis förändrats över tid eller påverkat mitt liv.

Tills igår. När jag vaknade hade hela underarmen svällt upp. Den fortsatte svullna under dagen och blev dessutom röd, pulserande och jättevarm. Dessutom gjorde den ont.

För första gången på 20 år åkte jag till akuten för egen räkning. Det var en spännande upplevelse. Jag var livrädd att sköterskorna skulle skratta hånfullt åt min åkomma, skrika ”SLUTA TA VÄRDEFULLA VÅRDRESURSER I ANSPRÅK DIN JÄVLA PRINSESSAN PÅ ÄRTAN!” och skicka hem mig. Ingeting sådant hände. Alla tyckte att jag hade rätt att vara där och var imponerade över att min arm var så varm.

Efter första undersökning och blodprov inleddes en maratonväntan. Hela tiden kom folk in med kaskadkräkningar, rostig spik i foten och brutna ben. Jag satt där med min monstruösa men ganska stabila arm och njöt till en början av egentiden. Läste Pakten av Michelle Richmond, som handlar om en äktenskapspakt. Sedan fick jag frossa och började längta efter en läkare.

Efter sju timmar fick jag träffa en ortoped som undrade om jag injicerar anabola steroider (jag tog det som en komplimang)  och om jag injicerar andra droger (det tog jag inte som en komplimang), men inte lyckades lista ut vad det handlade om. Efter åtta timmar fick jag åka hem.

Nu står jag på en monsterdos antibiotika och har legat i sängen hela dagen. Armen är fortfarande röd, varm och svullen men gör inte lika ont längre.

STÄLL ERA DIAGNOSER NEDAN ⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️

IMG_6299

Annons
Kommentera (17)

Kommentera

  1. Cecilia

    Om man ska ställa diagnoser såhär på distans så måste man åtminstone få se hur armen ser ut… men om det hela nu började med en knöl/knuta… infekterad slemsäck? Annars: Blodpropp i nån av venerna? Stas i lymfsystemet? Rosfeber?

    Låter väldigt mycket som DVT tycker jag, men har aldrig träffat någon som fått det i armarna (?).

  2. Lisa

    Uppsök vårdcentral och be att de remitterad dig akut till specialist. Berätta inte att du redan varit på akuten.
    Sorgligt att svenska läkarvården inte kommit längre. Så fort de inte vet svaret släpper de en med en drös mediciner ist för att söka orsaken till åkomman. Gräsligt vanligt.
    Stå på dig, det måste man inom sjukvården. Good luck! 💪🏻👊🏻😘

  3. Johanna

    Togs ett ultraljud över armen för att fastställa att du inte drabbats av en ventrombos alltså propp. Det låter som samma symptom som du har drabbats av. Men så finns det även ytliga proppar(tromboflebit).Kan kännas lika smärtsamt dock inte lika allvarligt. Hoppas att det går över om inte sök vård igen,kanske vc så får de remitera dig till sjukhus om de tycker att det behövs. Krya på dig!

  4. Mina

    Det låter som att det skulle kunna vara rosfeber, och i så fall är det inte läge att vänta och se pga livsfarligt. Min pappa fick gå till vårdcentralen och mäta att svullnaden verkligen gick ner varje dag i en vecka. Om inte penicillinet funkar måste det till starkare grejer.

  5. Annie

    Låter som rosfeber? Fick det i min vad för några år sedan. Vaden svullnade så mycket att jag till slut började få bristningar i huden. Ingen läkare kunde egentligen svara på varför eller hur jag fått det, förmodligen pga insektsbett som blivit inflammerat. Fick ligga 3 dagar med antibiotika-dropp sen var det borta.

  6. Annie

    Min mamma hade liknande för många år sen. Då hade hon fått en flis i armbågen som sen inflammerades o klämde nerver osv. Antibiotika boooorde hjälpa! Kan du ha fått nåt minisår där första smärtan började? Krya på dig!

  7. Marina

    Hittade dom inget bland dina prover? Har dom röntgat? Datortomografi?
    Dom kan la inte bara skicka hem dig utan att veta varför och ba ge dig medicin?

  8. Erika

    Så hade jag för snart 4 veckor sedan fast i vaden och det visade sig vara en blodpropp och ett inflamerat blodkärl. (Ska tillägga att jag då två dagar tidigare gått igenom en förlossning och då var detta tydligen vanligt). Ont gjorde det iaf, men efter några dagar med blodförtunnande så gick svullnaden ned och idag är benet helt som vanligt igen.
    Hoppas de/du hittar felet och blir bra snart.

  9. Anna

    Hände mig med när jag bodde i Egypten det var nåt (språkliga brister) som gått sönder så jag fått vätska i armen. Fick antibiotika (en spruta i rumpan) gick över på en vecka. I ditt fall kanske det är en överansträngning, gjort mycket frivändning? Om du nu inte har andra sjukdomsbesvär som feber å grejer för jsg kan bara idrottsmedicin 😜

Se fler...
stats