manneforssberg

Manne Forssberg

Annons

Kalas är tortyr för barnen som aldrig blir bjudna

Kalas är en enda lång utdragen tortyr.

Inte för de lyckliga utvalda förstås, men för barnen som inte blir bjudna.

Jag känner en flicka, vi kan kalla henne för M, som tillhör den olycksaliga skara av barn som inte så ofta får gå på kalas. Hon har börjat förlika sig med det. Ofta är det ganska odramatiskt. Det kanske är ett litet kalas och hon delar sitt olyckliga öde med flera andra.

Ibland är det värre. Som alldeles nyligen. Det var bara M och en annan person i hela klassen som inte hade blivit bjudna.

Tortyren började redan tre veckor före kalaset. Det började viskas. Klasskamraterna hade hemligheter för M. Samtal tystnade när hon rörde sig mellan grupperna på skolgården.

Vissa av klasskamraterna var mindre finkänsliga. De pratade öppet om kalaset. Hur kul det skulle bli, vilka kläder de skulle ha på sig och vilken musik de hoppades på. De påpekade också att M nog var den enda i klassen som inte var bjuden.

Själva kalaset var den lindrigaste delen av tortyren. Tre timmar av tristess och tomhet en lördag i januari.

På måndagen drogs tumskruvarna åt igen. Alla samtal handlade om kalaset. Det var som om klassen hade sammansvetsats ytterligare under helgen. Själv var M en ensam satellit som svävade omkring i sin egen omloppsbana, avskild från de andra. Samtal tystande när hon rörde sig mellan grupperna på skolgården. Folk hade hemligheter för henne. Mindre finkänsliga klasskamrater utbrast: ”Visst var det kul i lördags?! Nej, just det du var ju inte bjuden”.

Efter någon vecka började samtalen handla om andra saker. Kalastortyren var över. Det blev lättare att röra sig bland grupperna på skolgården. Sedan kom en ny inbjudan till de flesta utom M. Kalastortyren var igång igen..

 

IMG_2531

Annons
Kommentera (1)

Kommentera

  1. Sofia Karlsson

    Fy alltså! Sånt man minns från sin egen barndom tyvärr…
    Som förälder måste det ju finnas något att göra?! Kan förstå när man inte vill bjuda en hel klass på kanske 25-30barn men att låta sitt barn bjuda alla utom 1 barn är över mitt förstånd!

Se fler...

Helgens viktigaste

I fredags hade Iris ett ovanligt villkor för att gå med på att gå och lägga sig. Hon krävde att i så fall få spela FIFA med mig klockan 1 på natten. Det kändes helt riskfritt att gå med på.

Prick klockan 1.05 vaknade hon (utan att ha ställt någon klocka) och vi spelade den utlovade matchen. Så sjukt att hon vaknade!

 

IMG_2856

 

Igår sprang jag Arena Run tillsammans med mina fina vänner på Barebells. Ångesten inför loppet var ungefär lika stor som euforin efteråt.

IMG_2861

IMG_2866

 

På kvällen skulle Iris och Ruth sova hos sin morfar och Sara och jag hade efterlängtad date night. Mest pratade vi dock i telefon med Iris som hade drabbats av akut hemlängtan. Vid midnatt fick vi åka och hämta barnen.

IMG_2869

 

Idag åt vi middag på Palmyra Kebab. Ingenstans hittar man så sjuka barnportioner som där. Matens vikt är överensstämmer på ett ungefär med en femårings vikt. Ruth blev överlycklig när maten bars in.

IMG_8734

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Leva föreläsarlife

Snälla, kan mitt yrkesliv alltid vara som de två senaste dagarna?

Igår: Gick upp i svinottan och tog tåget till Köping där jag höll två 90-minuters föreläsningar för 500 jättegulliga gymnasister på Ullvigymnasiet. Jag var hemma i Stockholm redan 13.46 och kunde hämta på förskolan vid 14.30. Enda plumpen i protokollet var att jag åkte med SJ´s dubbeldäckare. Mitt värsta tåg. Trångt, trist och utan restaurangvagn.

Idag: Gick upp i svinottan och tog tåget till Karlstad där jag höll en föreläsning för Klara gymnasiums elever på Scalateatern. Det var ungefär 200 personer i publiken och det var längesedan jag hade så vansinnigt kul och härligt på scen. Vi hade liksom perfekt kemi, jag och publiken och jag kunde göra konstiga utsvävningar om skäggmode, Georges Perec och termodynamikens andra huvudsats, men ändå få skratt. Helt ljuvligt. Sedan åt jag perfekt lunch på Olssons Elektriska och njöt sedan av en lång tågresa på ett vettigt och föredömligt folktomt tåg. Jag var på Centralen 14.52 och hämtade tidigt idag också. Dröm!

IMG_2731

IMG_2708

IMG_2725

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Att inte få några blommor när alla andra får

Helst skulle jag vilja fnysa högaktningsfullt åt Alla hjärtans dag. Det hade jag kunnat göra om jag var superromantisk året runt. Om jag skrev kärleksbudskap på Saras frukostägg, rövade bort henne från jobbet med luftballong, skrev dikter i snön utanför hennes kontor och köpte 500 röda rosor en helt vanlig regnvädersmåndag.

Tyvärr gör jag inget av ovanstående och därför kan jag inte avfärda Alla hjärtans dag.

Det är dock en dag som är präglad av jobbiga minnen.

I mellanstadiet och högstadiet skötte elevrådet försäljning av nejlikor på min skola. Man förbeställde nejlikor och sedan gick elevrådsrepresentanter från klassrum till klassrum och delade ut blommor till de lyckliga utvalda.

I fyran slog jag något slags rekord och fick elva stycken. Nästan inga av mina klasskamrater fick någon. Sedan fick jag färre och färre nejlikor varje år medan mina klasskamrater fick fler och fler. Aldrig var det så tydligt hur min popularitetsstjärna dalade som den 14 februari. I åttan fick alla andra ymnigt med nejlikor. Jag fick inte en enda. Nejlikorna visade i detalj hur populär man var och dagarna före Alla hjärtans dag präglades av lika delar skräck och förväntan.

IMG_2676

Ibland var det även rosutdelning

 

Annons
Kommentera (3)

Kommentera

  1. Catti

    Åh, det hade jag glömt bort! Gick i B-klassen och kommer ihåg spänningen när de kom in med blommorna. :) Jag vill minnas att jag och en klasskompis gjorde en pakt och köpte till varandra så vi inte skulle bli utan. :) AF alltså, saknar det ibland.

  2. Stina

    Usch kommer också ihåg den där känslan av att inte få något. Själv jobbar jag dom lärare på en högstadieskola idag och nej här delas det inte ut några blommor. Vi skrev allas namn på hjärtpostits och sen fick alla klasskamrater skriva fina egenskaper som sina klasskamrater besitter sen satte vi upp dom på väggen. Ett betydligt trevligare sätt att fira alla hjärtans dag tycker jag iaf 😊

  3. Cat

    Gör skolor så fortfarande? Vi hade så i min gymnasieskola, fast med rosor inte nejlikor. Nu som vuxen tycker jag att det är en så uppenbart dum idé att jag har utgått ifrån att skolorna har slutat med den. (Fast sedan mitt äldsta barn började skolan förvånas jag ofta över hur lite som har förändrats.)

Se fler...

Episk morgonstrapats

Bilen är på verkstaden sedan igår. 29 000 vill de ha för att fixa allt de inte tycker är tiptop på vår ganska nya bil. HAPPY TIMES!

Om man åker kommunalt från oss till barnens förskola och skola måste man promenera en ganska lång bit till tunnelbana, åka åt fel håll och sedan byta tåg. Det var jag inte ett dugg sugen på. Därför bestämde jag mig för att göra ett äventyr av det hela. 3,5 kilometer fotvandring till skolan med matsäck och varm choklad.

Det blev en okristligt tidig morgon. Barnen tyckte bitvis att det var kämpigt. Eventuellt bar jag Ruth på axlarna i uppförsbackarna. Promenaden tog 80 minuter och vi kom tio minuter sent till Iris första lektion. Men ändå. Vilken jävla drömmorgon. Hej då-kramarna var cirka tio gånger längre än vanligt. Vi hade fått massor av tid tillsammans och tagit oss helskinnade genom en episk strapats. Vi hade nått Svalbard utan att bli isbjörnsmat.

 

IMG_2582

IMG_2586

IMG_2590

IMG_2596

IMG_2603

IMG_2608

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

stats