Det här är så fullkomligt fantastiskt. Sara och jag tog en promenad på tu man hand, utan barn. Iris och Ruth var ensamma hemma och tyckte att vi hade varit borta alldeles för kort när vi återvände efter ungefär en timme.
Jag har längtat efter det här i sju år. Tänk att vi kan göra detta nu. Morgonpromenader längs glittrande vatten. Samtal som inte avbryts. Kanske lite hångel.
Senaste kommentarer