Ikväll ska vi på middag med gamla vänner till Sara.
På söndag håller vi kalas för Ruth.
För många låter det säkert som ett bra helgupplägg. Mig försätter det i en molande känsla obehag. Det är liksom helg med förhinder. Varför är det alltid så? Varför känner jag panik inför sociala sammanhang? Varför försöker jag alltid hitta sätt att slingra mig? Varför har jag inget socialt behov?
Jag tycker om Saras vänner. Jag tycker om Ruths vänner och deras föräldrar. Dessutom brukar jag oftast få mysigt i de sociala sammanhang som jag har haft ångest inför. Så oerhört ovärdigt, detta.
Jag är likadan man vet att man kommer tycka det är kul när det väl händer men det blir nästan som en ångest inför
Hvala ne Annica tuc tuc. Parádní song!viagra
Gubbe?
Är ångest inför sociala sammanhang något som är kännetecknande för gubbar?
Jag vet inte varför det är så, men det är likadant för mig. Alltid något.
Faktiskt skönt att inte vara ensam, men jag hoppas att det löser sig för oss båda.