Manne Forssberg

Idag är det förskolans dag. Och de obesjungna hjältarnas.

Det är sorgligt att förskolepersonal får så lite kärlek och beröm. Det är någon pliktskyldig chokladask eller blomma i avslutningstider. I övrigt är det mest krav. Passiv-aggressiva utfrågningar på föräldramöten: Varför har ni inte lärt min fyraåring att läsa? När ska ni plastsanera? GÖR NI EGEN KETCHUP? Förskolepersonalen är obesjungna hjältar. I sex års tid har jag lämnat och hämtat barn utan att riktigt stämma upp i den där hyllningssången. Förlåt för det.

Det här borde jag ha sagt varje dag:

Tack! Tack för att jag känner mig fullständigt trygg när jag lämnar på morgonen. Ingen vet så mycket om barn som ni. Ni ser både individen och gruppen. Tack för att ni ser mitt barn. Ni erbjuder kramar, samtal och försiktiga tillrättavisningar. Ni skrattar åt min dotters skämt och blir nästan lika stolta som jag när hon säger något kul eller erövrar någon ny färdighet.

Tack för att ni överhuvudtaget står ut trots dålig betalning, stora barngrupper, krävande föräldrar och eviga bacillhärdar. Om jag fick bestämma skulle ni få läkarlöner (minst), slopad karensdag året runt och full sjukpenning.

Det är ni som får samhällshjulen att snurra. Ni fostrar och formar en ny generation. Ni ger föräldrar möjlighet att arbeta på dagarna. Ert arbete är fullkomligt nödvändigt för jämställdheten och välfärden.

Tack för alla era briljanta knep och för att ni delar med er av dem. Om jag hade en hundradel av era skills skulle jag var världens bästa förälder. Ni får 15 barn att somna bredvid varandra på golvet. Själv kämpar jag med att få två barn att somna.

Tack för att ni orkar gå ut även när det är kallt, blött och mörkt ute. Det måste vara en mardröm att klä en hel flock barn i tusentals olika klädlager. Ändå gör ni det varje dag. Ni har lärt mig allt jag kan om hur man klär barn för ruskväder.

Tack för att ni läser för barnen. Mina barn upptäcker nya världar, smakar på spännande ord och kommer hem sprängfyllda av berättelser och litteraturtips.

Tack för ert eviga tålamod med sena semesterlappar och missade utflyktsryggsäckar. Det måste vara ett helvete att ovanpå allt annat behöva påminna en massa föräldrar trots mailutskick och lappar.

Ni var de första vuxna som mina barn lärde känna efter familjen. Ni gav barnen tid, trygghet, lugn och kärlek. Ni visade dem att världen är en fin plats. Tack!

Den här texten har publicerats tidigare.