Iris har börjat i en ny gympagrupp. Tidigare har hon haft gymnastik en timme i veckan men nu är det två nittiominuterspass per vecka.
Jag har bävat som fan inför detta eftersom det ofta var pest och pina att lämna till gympan tidigare. Jag brukade behöva lägga mig på en absurd energinivå samt muta och hota ymnigt för att få henne till träningen – trots att hon nästan alltid tyckte att det var kul när hon väl kommit dit.
Den här terminen är allt förändrat. Hon lycksalig när hon ska dit och ännu mer lycksalig efteråt. Jag frågade henne hur det kan komma sig.
”Pappa, förstår du hur det är när man går in i gympasalen och är glad men lite nervös för att det finns saker som de andra kan men som man själv inte har lärt sig. Först tänker man att man aldrig kommer lära sig att gå upp i handstående och sparka över i brygga. Sedan kämpar man och klarar det till slut. Det är det bästa som finns. Att hitta sin sport. Det är fantastiskt. Jag skulle vilja ha gympa tio timmar i veckan istället för tre.”
Iris har hittat sin egen inre motor. Nu slipper jag. Tack!!!
Det DÄR är anledningen till att jag är just gymnastiktränare på min fritid. Underbar läsning!
Vad underbart det måste vara!