I natt åkte Sara till Miami. Jag blir ensam med barnen en vecka.
Extremt odramatiskt. Tänk vad det ändras i takt med att barnen blir äldre. Jag minns vilken katastrof det kunde vara om hon kom hem en kvart efter utsatt tid när jag var hemma med en bebis och en 2,5-åring. Om Sara sa att hon skulle komma hem klockan 17 ställde jag mig i fönstret och spanade ut mot gatan efter den efterlängtade avlastningen redan 16.30. Tiden gick oerhört långsamt. Varje minut efter klockan 17 var som en månad. Det var som Inception, men med en utsjasad pappa med skrikbebis på höften istället för Leonardo DiCaprio.
Nuförtiden längtar jag efter henne som fru, snarare än som mamma till mina barn. Som man vill att det ska vara.
När Sara berättade för barnen att hon skulle åka till Eslöv och vara borta en natt
Senaste kommentarer