Jag älskar Astrid Lindgren. Hur hon gläntar på dörren till magiska platser som blir alldeles verkliga och viktiga för en. Och hur hon behärskar både humor, fantasy och diskbänksrealism, MEN Slut-shamingen i hennes berättelser känns inte helt fräsch. Hur man liksom ska tycka att Lina är pinsam och jobbig i uppvaktningen av Alfred och hånglandet med A-laget…
Senaste kommentarer