5.40-tåget mot Karlstad. Jag älskar dessa tidiga morgnar. Jag varken sover eller är vaken. Det är inte natt och knappast heller morgon. Dagen har inte börjat än. Ingen ringer och ingen ställer krav. Jag är helt hudlös. Tankarna imiterar fortfarande drömmen. De kommer helt osorterade och drabbande. Varje ny storartad känsla slår upp en reva i mig. Jag blöder drömmar.
Länge är det kompakt mörker. Sedan slås ett intensivt rosa skikt upp ovanför den svarta trädlinjen som ett löfte eller hot om en ny dag. Molnen framträder blålila, som slarvigt uppstoppade urtidsdjur över alltihop. Ängar med mössfrisyr, blanka vatten, dimslöjor. Allting flyter fortfarande ihop. Ingenting har vassa kanter.
Imorse gick jag upp klockan 4.20. Föreläsningssäsongen är igång. Idag ska jag hålla tre nittiominutersföreläsningar och imorgon ska jag hålla lika många. På fyra olika gymnasieskolor. Men det spelar ingen roll än. Jag stannar kvar ett tag i det här drömlika. Lyssnar på Tom Waits och är alldeles lättrörd och gråtig.
Senaste kommentarer