Manne Forssberg

En mulen höstdag för två år sedan gick jag med min då treåriga dotter till biblioteket. Det här var under en intensiv Alfonsperiod och vi tog fram Alfons och Milla som vi inte hade läst tidigare. Boken handlar om hur Alfons killkompisar reagerar på att han är kompis med en tjej. En bit in i boken radas killarnas fördomar mot tjejer upp.

”Flickor är svaga och gråter för småsaker. Och de speglar sig och kammar håret och är noga med sina kläder. Och kommer alltid ihåg att göra läxan och fjäskar för fröken. Och viskar och tisslar och skrattar åt ingenting. Och leker tråkiga lekar (med dockor) och håller bara sams två och två. Och skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter.”

Jag slutade väldigt snabbt att läsa, lätt chockad. Boken var fullkomligt obegriplig för min dotter eftersom hon aldrig hade upplevt tjejer och killar som olika på något som helst sätt. Hon hade väldigt vaga uppfattningar om att det fanns kön överhuvudtaget. I förskolan lekte alla med varandra. Kön var mest en kuriös sak mellan benen – ingenting som bestämde vem man var som person.

När jag hämtade i förskolan ville pojkarna alltid att vi skulle kramas och läsa böcker om fjärilar. De hade definitivt inga fördomar om tjejer.

Jag tänkte att den 30 år gamla boken var hopplöst daterad. Kanske hade könsrollerna äntligen börjat släppa greppet om våra barn. Det visade sig att jag hade oerhört fel. På två år förändrades allt.

Ingen pojke ber mig längre om en kram eller föreslår att jag ska läsa om fjärilar när jag hämtar i förskolan. Killarna tar plats, har säkert dubbelt så hög ljudnivå som tjejerna, leker våldsamma lekar och har enbart manliga förebilder. Flickorna tar den plats som blir över.

Det är synd om pojkarna. Deras behov av kramar har inte försvunnit på de här två åren. Men den förhärskande pojkrollen gör att de måste avstå. För att passa in bland killarna är man tvungen att leka våldsamt, odla misogyni och ta mycket plats. Snällhet, generositet och empati premieras nästan aldrig. Alla förlorar på det här. Tjejerna får stå tillbaka för en massa högljudda killar och lär sig tidigt att de tillhör det svagare könet. Killarna tvingas in i en hård miljö och får gå genom livet utan de grundläggande verktygen för att hantera mänskliga relationer.

Därför har det som på sistone kallats genusflum, en otroligt viktig plats i förskolan.

Det räcker inte att uppmuntra tjejerna att ta mer plats. Vi måsta visa killarna att det finns tusen olika sätt att vara kille på. Det traditionellt tjejiga måste uppvärderas och killarna behöver kvinnliga förebilder.

Först då kan vi bryta den destruktiva pojkrollen, tjejer kan få sin rättmätiga plats och Alfons och Milla kan äntligen bli så hopplöst förlegad som den borde vara.

Jag som sexåring

Den här texten har tidigare publicerats i Förskoletidningen