För ett år sedan lämnade jag Iris på hennes livs första gymapkollo. Hon var både minst och yngst och kände absolut ingen. Vi satt nervösa och sammanbitna på läktaren i väntan på att hennes namn skulle ropas upp. Sedan var det som att hon tog sats, skakade av sig nervositeten och gick ut mot sin grupp i den gigantiska gympasalen. En liten flicka, med en väldigt stor ryggsäck. Pappahjärtat gick i tusen bitar.
Idag var det dags för gympakollo igen. Nu var hon långt ifrån yngst. Som en rutinerad veteran satt hon på läktaren, kavat och förväntansfull. Sedan ropades hon upp och liksom skuttade ut mot sin grupp i den enorma gympasalen. En ganska stor flicka med en ganska liten ryggsäck. Pappahjärtat brast inte den här gången.
Senaste kommentarer