Jag köpte äntligen en grill igår. Gasol så att grannarna ska kunna andas på sina balkonger. Jag kom hem överlycklig vid 16-tiden kånkande på massor av kött, grönsaker och grillen.
Jag skulle bara snabbt som tusan montera nyförvärvet och sedan sedan sätta igång att grilla. Snabbt som tusan visade sig vara ganska exakt tre timmar. Det var ungefär fem miljarder delar som skulle sättas ihop. Jag svettades ymnigt och var nära att ge upp flera gånger.
Då och då stack min superhändige närmaste granne in huvudet för att se att allt gick bra. Jag bedyrade att allt gick FANTASTISKT. Oklart varför.
Medan jag monterade sjönk familjens blodsocker dramatiskt. Ideliga frågor om när vi skulle äta egentligen. Allt otrevligare svar från mig.
Vid 19-tiden stod grillen äntligen färdig. Skinande! Vacker! Redo! Äntligen kunde jag grilla. Sara anmärkte på att den gav ifrån sig ett starkt pysande ljud och stank starkt av gasol. Jag viftade irriterat bort hennes synpunkter tills gaslukten blev outhärdlig. Jag tog med mig kött och grönsaker in till stekpannan. Besegrad.
Det är jobbigt att vara en sådan fullkomlig katastrof som jag är. Saker som är lätta för andra är nästan omöjliga för mig.
En liten tröst är Edward Blom. Han verkar vara ungefär som jag. Se nedan:
Lisaowen, thanks so much for the post.Really thank you! Keep writing.