Manne Forssberg

Igår när jag tränade använde jag radiofunktionen på Spotify. Plötsligt dök en kvinnoröst, Lady Leshurr, upp i mina öron. Det kändes oerhört ovant och mycket efterlängtat.

Varför lyssnar jag så oerhört lite på kvinnliga artister att det känns som en smärre sensation när det sker?

Jag kollade igenom mina mest lyssnade spellistor och det visade sig att bara 47 av 387 framförs av kvinnliga artister. 12 procent!

Det är en fullkomligt orimlig siffra. Jag insåg att jag måste göra en inventering av min kulturkonsumtion. Hur mycket män proppar jag egentligen i mig?

De fem poddar som jag lyssnar mest på görs alla av män. De handlar dessutom till stor del om män.

Ungefär som om könet har varit avgörande i mitt poddurval. Att det blir fullkomligt ointressant för mig om det inte finns snoppar i studion.

Av de senaste tio böckerna jag har läst är sju skrivna av män. Två av de tre som är skrivna av kvinnor handlar i huvudsak om män: Nuckan och Män visar kuken för mig.

Just nu läser jag en bok av en man (Jonas Hassen Khemiri) och nästa bok jag tänkte sätta tänderna i är också skriven av en man (Fredrik Ekelund).

Det kanske inte kommer som någon chock att merparten av filmerna och tv-serierna som jag ser är skrivna av män och har män i huvudrollen.

Det kanske mest skakande med den här insikten är att om någon hade frågat mig om jag konsumerar mest kultur gjord av kvinnor eller mest kultur gjord av män hade jag nog svarat att det är ganska lika. Jag har på allvar trott det.

Jag skulle ha känt mig helt kulturjämställd och pratat i evigheters evigheter om min kärlek till Judee Sill, Karolina Ramqvist, Joyce Carol Oates,  Catharina Gripenberg, Merit Hemmingsson och Alicia Keys.

Jag märker nämligen inte ens själv att jag dras till män som en mal till ljuset. Vad är det med mäns magnetiska inverkan på mig?

Om alla kvinnor var lika könsseparatistiska som jag har visat mig vara skulle det här kanske inte vara något större problem. Så är det dock inte. Kvinnor är betydligt mer benägna att ta del av kultur av och om män än motsatt. Det är ett mönster som är tydligt redan bland barn. Flickor kan tänka sig att läsa böcker om pojkar men pojkar undviker ofta böcker om flickor. Två tredjedelar av alla bilderböcker har en pojke som huvudperson.

Det återspeglar en tendens som finns i hela samhället. Män lyssnas på mer än kvinnor. Mäns ord tillmäts större betydelse. I klassrum, styrelserum och vid köksbord.

Jag måste ta mig ur den här manliga filterbubblan. Jag har två döttrar och vill verkligen inte föra vidare min extremt snedvridna världsbild till dem.

Nu kanske någon invänder: Vad spelar det för roll? Det är ingen skillnad mellan män och kvinnor. Det är inte vårt kön som avgör vad vi skapar för musik, litteratur och konst. Nej, men då blir det ju ännu orimligare att i de allra flesta fall välja verk gjorda av folk med snopp.

Eftersom min instinkt tydligen är att välja bort kvinnor till förmån för män kommer jag bli tvungen att ägna mig åt kvotering framöver. Jag kommer se över mina Spotifylistor och se till att könsbalansen blir jämn, välja bok skriven av en kvinnlig författare varannan gång och fixa till mina podcasterprenumerationer.

Gör samma sak ni också! Vi kan använda hashtaggarna #kulturinventering och #manligfilterbubbla så att vi kan följa varandras utvärderingar.

Jag behöver fler kvinnor i mitt liv.