manneforssberg

Manne Forssberg

Orkar dagens småbarnsföräldrar inte med sina barn?

Läser Jenny Strömstedts krönika från i helgen. Om föräldrar som inte orkar med sina barn. Om den ensidiga bilden i bloggosfären av föräldraskapet som svinjävlajobbigt.

Jag är nog en del av den här rörelsen som Strömstedt beskriver. Herregud, jag har gjort 241 avsnitt av Pappapodden där jag har belyst föräldraskapets skuggsidor. Jag har vältrat mig i vaknätter, skrikpanik och föräldraskapsfails. Jag har till och med avsiktligt försökt att inte berätta för mycket om det ljuvliga, sockersöta och himlastormande.

Föräldraskapet har nog inte blivit särskilt mycket svårare de senaste tio åren. Ändå har vittnesmålen om föräldraskapets skuggsidor ökat med säkert en miljard procent. Det måste ge en alarmerande bild av hur dagens småbarnsföräldrar och deras barn har det. Jag förstår att en utomstående blir förfärad.

Men egentligen beror den här ökningen naturligtvis på att mammor (pappor får alltid göra som de vill) äntligen kan belysa föräldraskapets mindre soliga sidor utan att klassas som komplett jävla olämpliga föräldrar och fullständiga barnhatare. Det börjar bli okej med andra skildringar av föräldraskapet än de som handlar om perfekt föräldraskap, ljuvliga barn och oändlig lycka. Det är oerhört välgörande. Nu är man inte längre helt ensam om man ibland känner sig usel som förälder, stundtals har svårt att stå ut och längtar ihjäl sig efter nattningen vissa extra intensiva lördagar. Det finns ett uppdämt behov av att att både berätta och ta del av den här typen av berättelser som tidigare har varit så väl förseglade. Nu är korken borta och det forsar fram.

Jag tror att det är positivt. Både för att det är viktigt för föräldrar att kunna ventilera föräldraskapets hela känslopalett men också för att blivande föräldrar ska få en något mer realistisk bild av småbarnstillvaron än vad som har varit fallet tidigare.

Och det är ju faktiskt inte så att lyckoskildringarna har försvunnit. Internet är fortfarande fullt av leenden, solsemestrar, idylliska familjemiddagar, svamputflykter, ljuvliga bebisleenden, gos, smultronstrån och tindrande barnögon.

 

Lady Dahmer lyfte en viktig fråga. Hur kommer barnen reagera när de förstår vilket besvär vi tyckte att de orsakade?

 

Skärmavbild 2017-09-19 kl. 14.02.43

 

Mitt ansvar som en person som skildrar föräldraskapets skuggsidor är följande: Att alltid försöka göra det bästa möjliga för mina barn. Det vill säga samma föräldraansvar som jag alltid har.

Det innebär att det aldrig får råda något som helst tvekan om att ett småbarn inte kan göra fel. Ett barn som bryter ihop på Ica, är vaken halva natten eller biter sin pappa i näsan är aldrig ett besvärligt barn. Ändå kan jag uppleva besvär.

Jag tror inte att mina barn i framtiden kommer ha särskilt svårt att förstå att det kunde vara ganska jobbigt för mig att vandra outsövd och utsjasad genom tillvaron och ta hand om rinnigt bajs som hade spridit sig över hela ryggen mitt under storhandlingen.

Sedan finns det ju massor av saker som jag inte kan prata eller skriva om. Det kändes okej att berätta om mina barns färgstarka utbrott när de var små, eftersom det var generiska treåringsutbrott och inte pekade ut dem i någon särskild riktning.

Det skulle vara en helt annan sak att skriva om konflikter som vi har nu. Om jag tar tolkningsföreträdet och dessutom basunerar ut det i mina plattformar är det en integritetskränkning.

Däremot kan jag fortfarande skriva om det som händer i mig. Om mina föräldrafails och min ofullständighet. Samt, när jag inte lyckas låta bli, om den himlastormande lyckan.

 

Förlåt för sinnessjukt lång text! Vad tycker ni? Klagar föräldrar för mycket?

 

IMG_1058

Utrotningshotad sockersöt skildring av föräldraskapet?

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
manneforssberg

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Maria Hilber

    Tycker det är helt okej att klaga, men problemet uppstår väl när det skrivs ner i en blogg och finns kvar och “alla” inlägg där är negativa. Dels tror jag våra minnen blir negativt färgade, vi berättar liksom en historia om det jobbiga. Och om barnet läser det om 10 år, hur blir det då?? Om allt min förälder tyckte var värt att berätta om mig var när det var svårt och jobbigt, vad gör det med självkänslan då? Beror självklart på hur relationen till föräldern ser ut och massa annat men jag tror vi har en fara där.

  2. Annika

    Tack för din text! Jag tycker i stort sett bara det är hälsosamt att ge uttryck för kampen och svårigheterna så länge det inte görs på ett sätt som går ut över barnen. Jag är övertygad om att min treåring med trots från helvetet kommer att förstå när han är äldre att det var ganska jobbigt för oss föräldrar, i den mån vi berättar hur han var som treåring. Men att vi alltid älskade honom avgrundsdjupt och hela tiden gjorde vårt bästa för att han skulle må bra, det kommer vi också att låta honom veta!

  3. Alexandra

    Visst är det jobbigt med små barn! Det är givetvis mycket glädje och lycka också! Jag tycker själv att jag inte tillhör den kategorin av föräldrar dom klagar mycket på hur jobbigt det är, jag konstaterar mest tyst för mig själv ibland när tålamodet brister att det är jobbigt! Jag lever i det gammeldags könsindelade man och kvinna rollen där jag är hemma med barnen sedan 4 år tillbaks och maken jobbar extremt mycket, ska tillägga att vi bor även utomlands! Vill nog påstå att min man tillhör den kategorin av män som du skrev om i ett annat inlägg som inte har någon koll på barnens kläder , var saker ligger eller när det är föräldramöten.. han vaknar inte på natten när barnen gråter, han hjälper mig inte heller på morgonen att klä på dom och få iväg dom till skolan..trots att jag är gift och lever i tvåsamhet så vill jag nog påstå att jag gör 90% av jobbet med barnen hemma.. Med en evig vardag av vredesutbrott från 2,5 åringen för att man inte lät honom trycka på garageknappen eller för att jag lyfte upp honom i bilstolen när han vill klättra själv! Vad man än gör så var det fel och utbrottet är ett faktum inte bara 1 gång om dagen.. går det över, svar ja för 4-åringen har väldigt få utbrott, dock är hon lite putt för att hon får minsann aldrig trycka på några knappar utan det är bara lillbrorsan som får göra allt… men självklart är det massa mysiga härliga stunder med barnen och den dagen när jag blir farmor eller mormor kommer jag nog bara minnas de mysiga stunderna.. för våra föräldrar minns då bara att vi var så snälla så inte var vi jobbiga inte… men är det inte så människan funkar att man bara kommer ihåg det positiva, annars skulle man väl aldrig skaffat fler barn än ett! Jag tror ju absolut att jag säkert vägrade klä på mig på morgonen och spillde ut glaset med mjölken på morgonen och att jag skulle bara leka lite till trots att min mamma hade tjatat 20 ggr på mig innan jag kom och klädde på mig, tror bara att hon har glömt för det var över 40 år sedan!!!!
    Självklart är det jobbigt med två små barn när ens hårt arbetande man insjuknar i cancer… när man inte vet om barnen ska få ha en pappa och växa upp med, även om han inte vet var deras strumpor ligger…när pappan har legat på sjukhus i 11/2 månad utan att barnen kunnat hälsa på honom pga infektionsrisken varit så hög, att jag var rädd att de skulle göra honom illa när han bara vägde 63 kilo med slangar överallt, att 2,5 åringen skulle få sina utbrott för att han inte kunde få klättra på pappa… Visst är föräldraskapet jobbigt ibland, men man får inte glömma bort vad som är viktigast att man får se sina barn att växa upp, lära sig nya saker för det är det 2,5 åringen gör dagligen , lär sig massa nya saker för han kan minsann själv…att se att barnen kan klättra på pappa igen som kämpar på och har cellgiftsflaskan med sig på jobbet, han som nu väger 79 kilo igen… som har hämtat sig bra trots allt… hälsningar från en trött småbarnsmorsa med en cancersjuk man…

  4. Sara

    Ett barn innebär mycket JOBB. Det innebär inte att det är JOBBIGT. Så brukar jag säga för det är så jag upplever det. Mitt bland bajsblöjor, vakna nätter och ständig attention kan jag stanna upp och njuta av att jag får vara den här pojkens mamma. Att vi får vara hand föräldrar. Med allt i insats som det kostar.

  5. Maria

    Jag har också märkt att vi verkar klaga mer än vad våra föräldrar gjorde. Min åsikt är att det har mycket att göra med att många får barn senare i livet. Jag fick mitt första barn när jag var 34, min mamma fick mig vid 24. För 10 år sedan kunde jag festa hela natten, plugga hela dagen och sedan arbeta på kvällen. Sedan vakna upp och göra allt igen. Jag hade energi för långa, sömnlösa nätter som gick till festandent, resor och studier. Äldre föräldrar lider betydligt mer av sömnbrist! Vi har använt upp vår biologiska småbarnsenergi på annat! Dessutom har vi levt många år som självständiga vuxna med pengar, fritid, karriär och egna intressen. Förr startade man familjen rätt tidigt i vuxen livet – man visste inte riktigt vad man gav upp som vi gör nu. I 10-15 år lever vi för oss själva innan vi blir föräldrar och måste plötsligt sätta annat i fokus!

  6. Malin

    Det är en ynnest att få vara förälder men med det sagt betyder det inte att det inte är utmanande. Antar mindre positiva texter/uttryck om barn syftar till att dela något besvärligt och därmed hjälpa andra.

  7. Annika

    Jag klagar mer än gärna när det är jobbigt, vilket det är rätt ofta med två små kids. Men jag tänker att jag hela dagarna och halva nätterna visar mina barn kärlek och omsorg så gör det inte så mycket om de ibland uppfattar att mamma är lite trött, lite förbannad och lite less.

  8. Catharina

    På din fråga om föräldrar klagar för mycket idag skulle jag spontant svara ja. Men samtidigt skönt att höra att andra har det likadant och ibland värre.
    Att axla rollen som förälder är en symbios av 100 faktorer som jag tror majoriteten försöker hitta en balans kring. Ena månaden är det inte ok att Kalle äter socker även ens på lördagar medan han nästa månad får äta kanelbullar varje gång mamma eller pappa ska fika med sina vänner för att Kalle ska hålla sig lugn. Ena dagen tycker vi att det känns fel att Kalle inte ens smakar på grönsakerna för någon gång måste han lära sig, medans andra dagar när man är hemma hos mormor som trugar med spenaten på gaffeln framför Kalles ihoptryckta mun, blir vi otroligt kränkta av att någon annan ska uppfostra våra barn och drar iväg en uppfostrande ton om att vi faktiskt inte lever på 40talet längre.
    Samhällets tempo idag tar bort fokus på barnen. Att vi är så jävla måna om förverkliga oss själva tar bort fokus på våra barn. Att vi ständigt måste höja den där idiotiska mobilen framför Kalle varje gång han tar ett steg, kladdar med maten eller sitter på pottan tar bort fokus på att vara närvarande med våra barn. Vi ska envist göra hundra andra saker samtidigt som vi ska vara en lyckad (lycklig) förälder att vi går in i väggen när pressen blir för hård på jobbet i kombination med att hinna med polarna på fritiden och hysteriskt leta efter ett större radhus (för att våra 126 kvadrat inte räcker längre till en familj på fyra). Om bara Kalle kunde vara lugn och tyst när jag äntligen får sitta med min veckotidning i soffan hade ju livet (idag) varit fantastisk #vardagslyx
    Nä, jag tycker föräldrar har sjuhelvete för mycket att göra idag (för att ingen annan skapar ens lycka) att man glömmer bort att faktiskt vara närvarande med sina barn och det är ingen annan än vi själva som förlorar på det. När barnen blir stora och flyttar så långt bort som möjligt från sina ointresserade föräldrar sitter vi kvar hemma framför dumburken och undrar hur det kom sig att barnen växte upp så snabbt.

    1. Sara h

      Jag håller med dig om allt utom det sista. Curlandet!!! Passandet!!! Barnen idag får ju inte göra något själva!!! Vi föräldrar är med på alla barnkalas, vaktar cykelturen och lekplatsen och vi anordnar playdates osv. Inte sjutton kommer Kalle flytta hemifrån, mamma och pappa måste ju hjälpa honom skaffa jobb och lägenhet först!

    2. Emma

      Jag håller med! Jag har fått förklara för min 4åring att vuxna säger ibland olika saker. Hon förstod inte varför hon fick göra en sak för en familjemedlem medan en annan sa strängt nej om exakt samma sak. Det är mkt tyckande om allting och mindre Bara-varande..

  9. Fredrika

    Jag tror att det äf bra att vi påpekar föräldraskapets baksidor. Det kan alltid få någon att må bättre i stunden, att känna sig mindre ensam! Som sagt, vi har väldigt mycket gullgull kvar i våra flöden. Tänker dock att det även kan vara som Jenny skriver, lite farligt om det tippar över, kan bara bli gnäll. Tror däremot att lösningen är att vi prioriterar våra barn framför karriär och sysselsättning. Om vi är mindre trötta så uppfostrar vi bättre och får trevligare barn, alltså att vi orkar ta de strider som speglar våra värderingar.

stats