manneforssberg

Manne Forssberg

Sju anledningar att dela på föräldraledigheten

För 43 år sedan infördes föräldraförsäkringen. 1974 var det någonting fullkomligt banbrytande med en föräldraförsäkring som var lika mycket till för båda föräldrarna. Första året tog pappor ut 0,5 procent av föräldradagarna.

Sedan har det gått långsamt framåt. Nu är det norm att män ska vara föräldralediga. Nästan alla tycker att pappaledighet är bra och att man ska dela på barnrelaterade uppgifter. Att ta hand om småbarn ses inte längre som en uppgift bara för mammor.

Idealet 2017 verkar vara att mamman ska vara föräldraledig ett år och att pappan ska vara ledig ett halvår. Pappaledighet ses som positivt men bara om mamman är ledig minst lika länge. Fortfarande får mammor bekymrade blickar om de berättar att de tänker vara föräldralediga ett halvår.

Vi har kommit en bra bit från 1974 års syn på föräldraledighet men det är fortfarande långt kvar. Dessutom lever vi inte upp till idealet. Män tar bara ut 25 procent av föräldradagarna.

Vi måste ändra på det. Här är de viktigaste orsakerna:

1. Så länge uttaget är ojämnt kommer kvinnor ses som osäker arbetskraft och diskrimineras på arbetsmarknaden.

2. Om en är hemma mycket mer än den andra uppstår en obalans i relationen. Den som jobbar har svårt att förstå hur krävande det är att sköta hem och barn och den som är hemma har svårt att förstå hur krävande det är att arbeta när man har fått natten sönderhackad av barnskrik.

3. Om uttaget av föräldraledighet är jämnt delas också vab-uttag och hushållsarbete jämnare i framtiden. Seperationer är ovanligare i familjer som delar lika på föräldrapenningen och om de ändå inträffar blir pappans relation till barnen bättre än annars.

4. När pappor är föräldralediga ökar kvinnors inkomster.

5. Pappor som har varit föräldralediga får en närmare relation till sina barn.

6. Pappor som inte är föräldralediga eller är föräldralediga kort tid blir lätt andrahandsföräldrar. Det är ovärdigt och tråkigt för hela familjen.

7. Föräldraförsäkringen är inte en magisk påse pengar som uppenbarar sig i nyblivna föräldrars knä helt utan önskemål från givaren. Föräldraförsäkringen är exakt lika mycket mammans och pappans och givaren vill att vi ska dela så lika som möjligt. Det är nämligen bäst för samhället, föräldrarna och barnen.

 

Vad har ni för tankar kring detta? Hur ska vi göra för att föräldraledigheten ska delas jämnare?

SkaIrmavbild-2013-03-22-kl.-10.59.14

Barnledig pappa 1974

 

226474_10150172435761498_2982032_n

Barnledig pappa 2011

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
manneforssberg

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Pernilla

    Väldigt viktigt och bra att diskutera det här.
    Håller verkligen med. Speciellt punkt nr 6.
    För mig känns det så viktigt att vi är föräldrar på lika villkor. Att barnen ska känna samma band till båda. Och se att både jag och deras pappa sköter hemmet och familjen med allt vad det innebär. Vi har delat lika på olika sätt med barnen. Och med det ständiga argumentet att “han tjänar mer” köper jag inte. I så fall skulle jag börjat jobba efter 10 dagar och han varit hemma över 1 år…

  2. Zinnia

    Så bra Manne!

    Du inspirerar för nästa barn. Förra gången körde vi “normen” – jag hemma 1 år och min man hemma 6 månader.

    Jag helammande i 1 år men kände att det blir lite inflexibelt så kommer försöka varva med ersättning och skulle efter 6 månader vilja dela 50/50.

    Tänk vilken dröm att få jobba typ 2-3 dagar och sen hemma i 2-3 dagar?! Bästa av båda världar! För båda föräldrar?! Men… det fungerar väl bara om man trivs på sitt jobb och VILL tillbaka haha. Och vi gillar verkligen att jobba! Och att vara hemma med barn!

  3. Tilde

    Mammor kommer alltid ha en starkare anknytning i början pga att det är hon som bär barnet. Sen kommer ju amning in i spelet och vissa, så också jag väljer ju att amma i 1 år eller mer, då fungerar det ju inte riktigt att pappa är hemma. Alla relationer gör olika och förhoppningsvis kan man prata med varandra och komma överens om vad som känns bra. Vara hemma med barn på heltid är man ju i ca 1,5 år sen finns det ju massa år att få bra relation med barnet trots att man inte var hemma första året. Jag kommer vara hemma ända tills vår son börjar förskola och det är något jag och min sambo kommit överens om och det känns bra för båda. Sen att man hamnar i “gamla könsroller” ibland struntar jag i. Det fungerar för oss men inte för alla.

    1. Ann

      Det finns inget samband mellan amning och anknytning. Det är ren 50tals-propaganda. Barn kan dessutom knyta än till flera.

  4. Stefan

    Jag var pappaledig i 7 månader plus 4 veckor när vår kille föddes. Min fru var hemma i 10 månader. Hon fick självfallet bestämma själv och ville ha ett par månader mer än mig för att vila upp sig efter förlossningen och komma in i livet med ett barn. Det funkade för oss. Jag vabbar lika mkt som henne och vi delar på allt där hemma. Det jag menar är att fullständig jämställdhet i uttaget av dagar behöver inte vara målet.

    Vid nästa barn kanske vi gör omvänt, Dvs att jag stannar hemma längre än henne.

    En annan sak är att mitt jobb täcker upp 90% av min lön när jag är pappaledig. Detta gör att trots att jag tjänar 40 000 mer än min fru så spelar det ingen roll. Heja jämställda företag!!!

  5. Emma

    Den här diskussionen blir aldrig så tydlig som när man vänder på det. Vi fick vårt första barn nu i september och jag, mamman, tjänar mer och driver eget. Skulle jag tänka som ni skulle jag vara hemma 10dgr och sedan jobba i nio mån-1år, ta lite extra semester och sedan försöka ta ut 3-6mån medan pappan får gå ner i tid. För det är pengarna som är viktigast när man får barn eller hur?

    Här finns ett alternativ till alla er som tycker att det är omöjligt att dela, vill bara blanda upp statistiken i det här kommentarsfältet. Vi är hemma tillsammans i 3mån, tar fyra fl dagar var, varav 1 dubbeldag. Sedan är vi hemma 3dgr i v var, har en dag tillsammans och jobbar 3dgr var. Vi får på det sättet båda vara hemma och ta del av barnet fram till förskolan tar vid, Samtidigt som vi båda behåller kontakten med arbetslivet. Kommentarerna jag får på detta är inte nådiga. Pappan hyllas. På frågan om jag verkligen kommer vara redo att ”lämna” mitt barn så tidigt (bara hur man ser på pappan då) så svarar jag att jag inte kommer att lämna henne. Jag kommer vara hemma. Och hennes pappa kommer vara hemma. För det är sant! För mig är punkt 6 och 7 viktigast ovan, eftersom jag redan har ett försprång mot min sambo. Men testa vänd på era argument och känn hur det skulle kännas att vara på andra sidan av dem. OM man har depression eller andra fysiska besvär som gör att man inte kan jobba, då kan man vara sjukskriven. Och kan man inte jobba pga detta, kan man då ta hand om ett barn? DET GÅR OM MAN VILL. Fundera på varför ni inte vill, vad det kan få för konsekvenser och försök argumentera utifrån det istället. De andra argumenten håller inte tyvärr. Listan i inlägget är fakta och _vill_ man absolut behålla situationen så så fine, men gör det på egen bekostnad då, inte skattepengar. Föreställ er om någon annan försäkring skulle gå att ge över till sin partner istället, ska man kunna ge bort sjukdagar också? Om den ena är sjuk så ska den andra vara hemma? De här normerna sitter så djupt och vi ifrågasätter dem aldrig. Men vänd på det, öppna lådan eller ta ett kliv ur situationen. Jag säger inte att alla ska göra som vi eller att det är lätt – långt ifrån. Men det skulle underlätta enormt om man inte blev så otroligt skammad som mamma. Det var det som jag var mest rädd för och som fick mig att tvivla på vår lösning. Så jag förstår också att den har en stor del i att vi känner att vi inte _kan_ eller vågar göra annorlunda. Och jag tänker att alla kan mötas någonstans. Räkna på det. Om tid med barnet är viktigast (och inte pengarna) OCH man utgår ifrån att båda föräldrarna håller med om det så går ju en brytpunkt någonstans även ekonomiskt. Om målet är att den som tjänar mest ska få så mycket tid med barnet som möjligt men familjens ekonomi samtidigt gå runt, då kan man räkna på det. Var går brytpunkten? I vårt fall försökte vi bli gravida länge och sedan när vi plussade så hade vi ju nio månader på oss att planera, göra budget och spara till det här. Alla har inte den ekonomiska möjligheten men betydligt fler kan välja bort utlandssemester till förmån för tid till exempel. Men visst, tycker man att pengar, levnadsstandard och livsstil är viktigare så fine, men stå för det då. För att komma med att tiden med barnet är viktigast (för mamman) när ni egentligen agerar helt annorlunda, är bara normer och gamla ryggradsreflexer. Det är dessutom inte särskilt smart ekonomiskt på ett långsiktigt plan men som sagt, välj men gör det inte till barnets, pappans, samtliga kvinnors och samhällets bekostnad.

  6. Ann

    Det låter bra i ett förhållande där föräldrarna tjänar ungefär lika mycket. Men som i vårt fall här hemma där min mans inkomst är dubbelt så hög som min så är det inte hållbart. De skulle innebära att vi inte skulle kunna ha råd att bo kvar i vårt hus eller ha kvar bil och landställe. Och detta beror inte på att vi inte har en jämställd relation. De är helt enkelt så att vi valt olika yrken med tyvärr extremt olika löner. Men i vår relation spelar det ingen roll. Allt vi får in i lön delar vi på och det viktigaste för oss är att barnen är lyckliga och får njuta av livet med oss även och pappa jobbar och mamma är hemma nästan hel föräldrar ledigheten.

      1. Anonym

        Sälja sitt hem som barnen älskar? Sälja sin bil som man är beroende av för att kunna ta sig till skola och arbete? Deras pappa är med dem varje dag efter jobbet, varje helg och alla lov. Tror de skulle var mer ledsna av att inte kunna bo kvar i deras hem med den stora trädgården som de älskar att leka i varje dag än att vara hemma med mamma istället för pappa. Tycker varje familj ska få bestämma själva. Få göra det som är bäst för sin egen familj.

  7. Sofia

    Jag skulle önska att de tio pappadagarna i början utökades till tjugo, så att hela familjen fick landa ordentligt tillsammans. Min man har kombinerat pappadagarna med semester för att kunna vara hemma mycket i början.
    Vi har delat föräldraledigheten 50/50 och kombinerat det med att arbetande part gått ned i arbetstid, för att stötta hemma. Jag har börjat jobba 50% när barnen varit 6 månader (och ammat. Går utmärkt.). Från att barnen passerat året har vi delat veckor fram till inskolning vid ca 15-16 månader.
    Det går att dela jämställt på riktigt, om man vill. För oss har principen varit viktigare än pengarna.

  8. Ida

    Till alla ni som skriver att ni inte håller med Manne. Det han skriver är fakta. Inte egna åsikter, Der är tex så att de föräldrar som mer jämlikt delar på föräldraledigheten separerar i mindre utsträckning. Det finns det gott forskningsstöd för. Det gäller samliga punkter. Sen kan man välja göra som man vill. Men innan man gör ett val är det bra att känna till ovanstående fakta.

  9. Michaela

    Låter hur rätt och hur bra som helst. Självklart får alla familjer bestämma själva men jag förstår hur du tänker! Tyvärr blir det jobbigt om man har en partner som tjänar mycket mer än den andra. Man förlorar så mycket då! Mitt mål med nästa barn är nog att dela 50/50 för alla dessa punkter du faktiskt nämnt!

  10. Teresa

    Hej
    Min man kunde inte vara hemma en längre tid. Strödagar här och där. Jag röstar på att familjen själv får bestämma hur det funkar för den. Och jag har jobbat allt mellan 30-60% ändå och pusslat med tid med farmor, pappa osv. Låt alla bestämma själv! Det är jämlikhet för mig.

  11. Anna

    Fantastiskt skrivet. Du är klok som en bok. Pappor har blivit snuvade på föräldraledigheten alldeles för länge. Klart även killar förtjänar att få helhjärtat ägna sig åt sina barn.

  12. Anna

    Min förlossningsdepression höll i sin väldigt länge och det var först efter ett drygt år som jag verkligen knöt an till min son. Jag behövde vara med honom den här tiden och ammade honom också länge. En 50/50-delning hade varit totalt förödande för oss alla tre.
    Sen har min man en mycket bra deal med jobbet och är ledig totalt 3 månader per år, så han har mer ledig tid med barnet i slutändan oavsett, även om det inte är i just försäkringskasseföräldradagar. Han var också ledig 6 månader under dörsta året. Men det verkar inte gillas, för det tycks vara just dessa dagar som ska delas för att man ska vara jämlika föräldrar…

  13. Sara

    När pappor kan vara gravida och amma så absolut, då kan jag dela lika på föräldraledigheten. Men så länge det är jag som bär barnet i magen – med allt vad det innebär – och genomgår förlossningen – med allt vad det innebär – och lever i kroppen som ska läkas efter förlossningen, och är den som har bröst som ger barnet sin näring och föda så ser jag det som min förbannade rättighet att få vara hemma med barnet så länge jag vill! DET är rättvist.
    Vi får vårt andra barn om några veckor, vilket alltså skulle innebära att jag skulle gå tillbaka till jobbet lagom till att min kropp nästan återgått till normalläge, blommorna slagit it och solen kommit fram – haha, skulle inte tro det!

    1. Emma

      Precis så känner jag med! När denna lilla människa äntligen ger lite gensvar och kroppen känns ok igen. Det är ju DÅ man verkligen kan njuta🙂

      1. Erica

        Jag håller med. Efter två tuffa graviditeter med illamående och kräkningar som lett till dropp på SöS. Sedan förlossning och de månader(!) efter som kroppen tagit på sig att läka. Så känner jag att som kvinna har jag rätt att vara hemma längre än min man. Det tog tid att få allt med amning att fungera. Min man är hemma så mkt han kan och har lika fin relation till dem som jag. Det finns mycket mer att se över i samhället än att skylla på några föräldradagar. (Jag har börjat jobba en dag i veckan från ca 4mån ålder, Perfekt för oss men kanske inte för er)

    2. Sandra

      Jag är helt med dig. Skulle aldrig skaffa barn med en man som inte ställde upp på detta. Aldrig. Då kan han föda dom själv 🙂

  14. Ellen

    Håller med flera av de som skrivit innan att i dessa diskussioner glömmer man ofta bebisens behov och utveckling.
    Ett barn behöver självklart alla sina föräldrar och de är lika viktiga, men de är ju olika. Man kan inte bara byta den ena mot den andra och just kring 8-9 månaders ålder är anknytningen känslig hos många barn.
    Inför nästa barn hoppas jag att jag och min sambo kan ta ledigt ett år var. Delar gärna lika, eller mer till sambon, men vill inte vara hemma kortare än 1 år.
    Så kanske borde man få fler dagar? 🙂

  15. Felicia

    Hej! Jag tycker också att det du skriver är bra och viktigt men jag hade inte heller velat gå tillbaka till jobbet förrän min lilla kille var ett år, och det var nästan för tidigt ändå eftersom han fortfarande ammade lite dagtid. Jag förstår att det går att dela lika om barnet flaskmatas eller slutar amma tidigt men annars funkar det ju inte.. denna gång planerar vi att göra ungefär lika, jag är hemma ett år eller lite till och sen mannen ca sex månader, och vi är nöjda med det vilket jag tänker att vi har rätt att vara eftersom det passar oss 🙂

  16. Linda

    Vill man så går det. När min unge föddes så var pappan hemma 25% första 1,5 månaden. Sen dess har vi gått 50% var. Jag ammar heltid och kommer göra ett tag till. Vill man så går det och det är fantastiskt att få vara föräldraledig på deltid hela tiden. Jag vill att vi båda ska vara med från början. Det kan vi nu. Vill man så går det (oftast).

    1. Annika

      Absolut, det mesta funkar säkert bara man vill. Just att “vilja”, alltså att ha möjlighet att välja är superviktigt tycker jag, därför tror jag inte på ett tvång att dela 50/50.

  17. Emma

    Jag tycker att du alltid har så bra tankar och skriver så bra, men i just detta så håller jag faktiskt inte med dig helt.
    Jag tycker att pappor ska vara hemma med sina barn MEN att första året tror jag att bebisen behöver sin mamma liiite mer och mamman bebisen.
    Vi har varit i symbios i 9 månader och har ett starkare band i början. När bebisen är född lär pappan också känna barnet och mamman får lite separation. Men detta tycker och tror jag bör ta lika lång tid som inne i magen lixom att kroppen sägs behöva 9 mån att bli ”normal” igen.
    Om detta inte är så hade naturen ordnat så att män växelvis kunde va gravida.
    Jag tror att i olika åldrar behöver barn sina föräldrar olika mycket.
    Min son som är 7 har behövt mig mer innan men nu är min man ”favoriten”

  18. Emma

    Jag tycker att du alltid att så bra tankar och skriver så bra, men i just detta så håller jag faktiskt inte med dig helt.
    Jag tycker att pappor ska vara hemma med sina barn MEN att första året tror jag att bebisen behöver sin mamma liiite mer och mamman bebisen.
    Vi har varit i symbios i 9 månader och har ett starkare band i början. När bebisen är född lär pappan också känna barnet och mamman får lite separation. Men detta tycker och tror jag bör ta lika lång tid som inne o magen lixom att kroppen säga behöva 9 mån att bli ”normal” igen.
    Om detta inte är så hade naturen ordnat så att män växelvis Linda va gravida.

  19. Annika

    Jag håller med dig! Verkligen superviktigt att tänka på det här. Men jag tycker att diskussionen missar en viktig aspekt – nämligen bebisen och den hyfsat nyblivna mammans perspektiv. Det jag säger nu baserar jag enbart på min egen erfarenhet, men min bebis och jag var inte alls redo att separeras vid 8 månaders ålder (hon skolades in på förskola vid 16 mån.) Skulle pappan och jag delat 50/50 på föräldraledigheten så hade jag varit tvungen att sluta amma dagtid vid 8 mån, något som varken bebis eller jag var redo för. Hon var dessutom ganska sen med maten och helammande från till 9 mån. Det fanns inte i min värld att jag skulle vara ifrån henne så mycket så tidigt. Jag tycker att det är en jätteviktig aspekt i diskussionen. Förstår såklart att det är olika för alla, för vissa funkar det säkert jättebra för både mamma, pappa och bebis, men det jag menar är att jag inte tror på ett tvång att dela 50/50.

    1. Martina

      Vi delade inte helt lika, men jag skulle däremot inte klarat av att lämna mina barn på förskolan när de endast var 16månader. Även om jag inte var den föräldern som var hemma mest just då, så visste jag att de var hemma, tillsammans med sin pappa o det gav lite mer OK-känsla att jobba.

stats