I höstas började jag med tyngdlyftning, det vill säga den gamla anrika olympiska grenen, som går ut på att lyfta en skivstång över huvudet på två olika sätt – ryck och stöt. Det var en omedelbar förälskelse. Jag har lyft skivstänger tidigare, till och gjort en tävling i styrkelyft (marklyft, knäböj och bänkpress) men det här var annorlunda. I tyngdlyftning handlar allt om att få fart på stången och för att fånga den i ett perfekt sitt krävs balans, koordination, rörlighet, styrka och explosivitet. Kroppen och hjärnan samverkar. Man måste tänka snabbt för att lyfta snabbt.
Jag har inte riktigt varit förälskad i någon idrott tidigare. Ändå provade jag typ varenda sport som fanns när jag var liten. Jag blev anmäld till fotboll men gick mest med händerna i fickorna och var rädd för att bollen skulle komma i min riktning. Jag vågade inte ens prova att nicka. Mina fickor syddes igen och skumgummiboll inhandlades, men det hjälpte inte. Min enda bestående insats var när jag på ett fotbollsläger (S:t Eriks-Cupen 1990?) lärde mina lagkamrater att runka.
Jag gick på handboll i två år utan att någonsin förstå reglerna. Jag löste det genom att bara följa med klungan och aktivt se till att ingen kastade bollen till mig.
Jag var i särklass sämst på skolidrotten, i varenda gren. När jag sprang mitt allra snabbaste mot hoppgropen trodde mina kompisar att jag gjorde en ironisk längdhoppsansats. Så sjukt långsam var jag.
Så jag insåg att idrott inte var någonting för mig. Jag ägnade idrottslektionerna åt att sitta på bänken och läsa romaner, jag höll hårt på dikotomin mellan kropp och knopp och jag bar min dåliga hållning som ett adelsmärke.
Så fantastiskt då att upptäcka lyftning i vuxen ålder och inse att det visst är för mig, att det rentav är för alla. Den enorma kick det innebär att bli starkare och mer kapabel, endorfinerna som rusar i kroppen, blodet som pumpar i musklerna så att huden stramar, viktkakorna som blir fler och fler på skivstången. Att gå emot sitt öde och inte vara en svag och emlig typ längre. Att upptäcka hur bra hjärnan mår när kroppen får arbeta. Att ständigt längta ner till träningslokalen.
Jag vill att alla som vill ska få prova att lyfta och inse vilken peppande och välkomnande miljö styrkelyfts- och tyngdlyftningsklubbarna är.
Därför var det så himla roligt att Mia Rossling från Vardagspuls ville komma ner till Södra TK och träna tyngdlyftning med mig. Nu kanske fler vill och vågar.
HÄR KAN MAN SER NÄR JAG TRÄNADE MED MIA ROSSLING
Senaste kommentarer